reste sina 7 hufvuden; ropet: ned med adeln! skulle snart åter skalla; folket och börgerskapet, likt roflystna hyenor, väntade endast ett tecken för att störta sig på den värnlösa aristokratien, mätta sig af dess blod och dela dess egendom. Man var icke säker om Robespierres död; det gick ett rykte att det corsikanska odjuret flytt från sin ö. Korteligen, han sammanblandade och framställde allt hvad han trodde kunde förskräcka en ung inbillning. -det icke annat, min far?p frågade fröken de la Seigliere med ett lugnt småleende. Om jorden darrar under våra fötter, om himlen är mörk och hotande, om Frankrike afskyr oss och vill vår undergång, hvarför då stanna här? Låtom oss återvända till vårt köra Tyskland, och lefva der som förr, fattiga, men lugnt och fredligt. Om slotten intagas står hyddan i frid! Hvad behöfva vi mer? Det fordras så litet för att vara lycklig, öfverflödet förtjenar icke någon -saknad., Men så tänkte icke den gamle markisen, som lyckligtvis hade ett säkrare medel att röra detta ädla hjerta. Mitt barn, återtog han med en skakning på hufvudet, dessa känslor äro vackra, och för 30 år sedan tänkte jag på samma sätt. Jag var en af de första som gåfvo signal till emigrationen; fosterland, slott, ärftlig egendom, allt öfvergaf jag, allt uppoffrade jag af tillgifvenhet och trohet för den hotade konungamakten. Jag var då ung och modig. Nui är jag gammal, min Hålene; kroppen står icke; mer själen bi, kraften är böjd; svärdet har a tt ut sin slida. Jag är blott en stackars yiktbruten gubbe, svag och kraftlös. Af ruktan att oroa dig har jag hittills Omsorgsullt förtegat de plågor och lidanden jag ut-! står. Man.tror mig vara rask och välmående; ! vem som ger mig tror mig än kunna lefva.