reste sina 7 hufvuden; ropet: ned med adeln!
skulle snart åter skalla; folket och börger-
skapet, likt roflystna hyenor, väntade endast
ett tecken för att störta sig på den värnlösa
aristokratien, mätta sig af dess blod och dela
dess egendom. Man var icke säker om Ro-
bespierres död; det gick ett rykte att det cor-
sikanska odjuret flytt från sin ö. Korteligen,
han sammanblandade och framställde allt hvad
han trodde kunde förskräcka en ung inbill-
ning.
-- det icke annat, min far?p frågade fröken
de la Seigliere med ett lugnt småleende. Om
jorden darrar under våra fötter, om himlen
är mörk och hotande, om Frankrike afskyr
oss och vill vår undergång, hvarför då stanna
här? Låtom oss återvända till vårt köra Tysk-
land, och lefva der som förr, fattiga, men
lugnt och fredligt. Om slotten intagas står
hyddan i frid! Hvad behöfva vi mer? Det
fordras så litet för att vara lycklig, öfverflö-
det förtjenar icke någon -saknad.,
Men så tänkte icke den gamle markisen,
som lyckligtvis hade ett säkrare medel att
röra detta ädla hjerta.
Mitt barn, återtog han med en skakning
på hufvudet, dessa känslor äro vackra, och
för 30 år sedan tänkte jag på samma sätt.
Jag var en af de första som gåfvo signal till
emigrationen; fosterland, slott, ärftlig egen-
dom, allt öfvergaf jag, allt uppoffrade jag af
tillgifvenhet och trohet för den hotade konun-
gamakten. Jag var då ung och modig. Nui
är jag gammal, min Hålene; kroppen står icke;
mer själen bi, kraften är böjd; svärdet har
a tt ut sin slida. Jag är blott en stackars
yiktbruten gubbe, svag och kraftlös. Af
ruktan att oroa dig har jag hittills Omsorgs-
ullt förtegat de plågor och lidanden jag ut-!
står. Man.tror mig vara rask och välmående; !
vem som ger mig tror mig än kunna lefva.