nes. det då för min far olyckor större, än at
min kärlek kan mildra dem !. utbrast Hålene
i det hon sjelf föll i gråt och tryckte sig in-
till sin far. : ; ;
Ehuru verkligt rörd, fann markisen tillfäl-
let alltför gynnsamt för att försummas, och
affären så väl börjad att den förtjenade fort-
sättas. Ett ögonblick höll han på att säga allt
rent ut; men blygseln återhöll honom, och
äfven fruktan att stranda emot Håeleneg stolt-
het, som icke skulle fela att vakna vid åsy-
nen af den roll som man bestämde henne.
Han beslöt således att kringgå sanningen i
stället för att möta den. Detta handlingssätt
öfverensstämde visst icke med hans natur och
karakter, långt derifrån; men fru de Vaubert
hade dragit honom in på en farlig stig, hvar-
ifrån han icke utan list och slughet kunde
draga sig bort. En gång förirrad från raka
vägen kan man icke dit återkomma utan på
bivägar. Sedan han aftorkat sin dotters tå-
rar och sjelf hemtat sig något, började han,
med några små förändringar, upprepa samma
roll som han spelat för fru de Vaubert, ty
sanningen att säga var hans inbillning icke så
uppfinningsrik och fintlig som baronessans,
Emellertid, tack vare den lärdom han inhem-
tat på sednare tider, hade markisen nu mer
än en slug förevändning i behåll. Han kla-
gade öfver tidens orättvisa och förtryck; han
suckade öfver de olycksöden som drabbat a-
deln, hvilken han liknade vid en farkost, 0-
upphörligt skakad af den revolutionära böljan.
Begagnande sig utaf Helenes okunnighet i po-
litiska angelägenheter, målade han med dystra
färger det närvarandes ovisshet och det kom-
mändes faror. Han lät defilera och paradera
alla de spöken och skräckbilder som de uttra-
royalistiska tidningarne hvarje dag tillverkade
åt sina Pam ae. Jorden var undergräfd ;
himlen belastad af moln; revolutioneng hydra