nes. det då för min far olyckor större, än at min kärlek kan mildra dem !. utbrast Hålene i det hon sjelf föll i gråt och tryckte sig intill sin far. : ; ; Ehuru verkligt rörd, fann markisen tillfället alltför gynnsamt för att försummas, och affären så väl börjad att den förtjenade fortsättas. Ett ögonblick höll han på att säga allt rent ut; men blygseln återhöll honom, och äfven fruktan att stranda emot Håeleneg stolthet, som icke skulle fela att vakna vid åsynen af den roll som man bestämde henne. Han beslöt således att kringgå sanningen i stället för att möta den. Detta handlingssätt öfverensstämde visst icke med hans natur och karakter, långt derifrån; men fru de Vaubert hade dragit honom in på en farlig stig, hvarifrån han icke utan list och slughet kunde draga sig bort. En gång förirrad från raka vägen kan man icke dit återkomma utan på bivägar. Sedan han aftorkat sin dotters tårar och sjelf hemtat sig något, började han, med några små förändringar, upprepa samma roll som han spelat för fru de Vaubert, ty sanningen att säga var hans inbillning icke så uppfinningsrik och fintlig som baronessans, Emellertid, tack vare den lärdom han inhemtat på sednare tider, hade markisen nu mer än en slug förevändning i behåll. Han klagade öfver tidens orättvisa och förtryck; han suckade öfver de olycksöden som drabbat adeln, hvilken han liknade vid en farkost, 0upphörligt skakad af den revolutionära böljan. Begagnande sig utaf Helenes okunnighet i politiska angelägenheter, målade han med dystra färger det närvarandes ovisshet och det kommändes faror. Han lät defilera och paradera alla de spöken och skräckbilder som de uttraroyalistiska tidningarne hvarje dag tillverkade åt sina Pam ae. Jorden var undergräfd ; himlen belastad af moln; revolutioneng hydra