fanns för honom två Bernarder, en som icke
misshagade honom, en annan som han skulle
vilja haft hundra fot underjorden. Fan hade
icke mer i sina samtal med fru de Vaubert
denna förtjusande egensinnighet som förr.
Det var icke mer samma lifliga, obändiga
man, som hvarje ögonblick bröt sitt fängsel
och gjorde krumsprång på fantasiens fält.
Verkligheten hade tyglat honom, och om han
ännu någon gång försökte hoppa öfver skran-
korna; - blef. han våldsamt återhållen af sin
tränga lörmästarinna. Fru de Vaubert var
jängt ifrån att hafva den fasta tillförsigt, som
hon förr visat. - Hon -hade visst icke öfver-
gifvit hoppet; baronessan var icke den qvinna,
som så bastigt ryggade tillbaka; men huru
hon än försökte att upprätthålla markisens
mod; kände hon sig sjelf orolig, tvekande
och Oöbeslutsam. I sjelfva verket hade fru
de Vaubert icke mer detta oförskräckta mod,
som länge uppehållit henne, och som hon
lyckäts att me dela den gamla adelsmannen.
Då hon fullkomligt lärt känna Bernard; hade
hon blifvit ötvertygad om att det icke var er
karakter, som tran Kunde göra öfverenskom-
melser med; hon begrep att hon hade att göra
med en af. dessa. stolta, samvetsgranna själar,
soi föreskrifvaj men aldrig underkasta gig
några vilkor; som kutina afeäga sig sin egen-
dom, men aldrig låta locka den ifrån sig.
Dessutom, som det- här var fråga om afsä-
gelsen af en million, var det icke troligt att
Bernard skulle lätt förmås dertill, ehuru oe-
gennyttig: han än var. --Fröken-de la Seigliere
ensam kunde försöka att göra ett sådant un-
derverk; hon ensam kunde fullborda det verk
hennes ungdom och skönhet henne omedvetet
börjat: Olyckligtvis var Helene blott en en-
kel och okonstlad varelse. Om hon änhade
de behag somtjusa lejon, så var hon dock
okunnig i konsten att fila af djurets tände