fanns för honom två Bernarder, en som icke misshagade honom, en annan som han skulle vilja haft hundra fot underjorden. Fan hade icke mer i sina samtal med fru de Vaubert denna förtjusande egensinnighet som förr. Det var icke mer samma lifliga, obändiga man, som hvarje ögonblick bröt sitt fängsel och gjorde krumsprång på fantasiens fält. Verkligheten hade tyglat honom, och om han ännu någon gång försökte hoppa öfver skrankorna; blef. han våldsamt återhållen af sin tränga lörmästarinna. Fru de Vaubert var jängt ifrån att hafva den fasta tillförsigt, som hon förr visat. Hon -hade visst icke öfvergifvit hoppet; baronessan var icke den qvinna, som så bastigt ryggade tillbaka; men huru hon än försökte att upprätthålla markisens mod; kände hon sig sjelf orolig, tvekande och Oöbeslutsam. I sjelfva verket hade fru de Vaubert icke mer detta oförskräckta mod, som länge uppehållit henne, och som hon lyckäts att me dela den gamla adelsmannen. Då hon fullkomligt lärt känna Bernard; hade hon blifvit ötvertygad om att det icke var er karakter, som tran Kunde göra öfverenskommelser med; hon begrep att hon hade att göra med en af. dessa. stolta, samvetsgranna själar, soi föreskrifvaj men aldrig underkasta gig några vilkor; som kutina afeäga sig sin egendom, men aldrig låta locka den ifrån sig. Dessutom, som dethär var fråga om afsägelsen af en million, var det icke troligt att Bernard skulle lätt förmås dertill, ehuru oegennyttig: han än var. --Fröken-de la Seigliere ensam kunde försöka att göra ett sådant underverk; hon ensam kunde fullborda det verk hennes ungdom och skönhet henne omedvetet börjat: Olyckligtvis var Helene blott en enkel och okonstlad varelse. Om hon änhade de behag somtjusa lejon, så var hon dock okunnig i konsten att fila af djurets tände