FRÖKEN .DE LA SEIGLIERE).
JULES SANDEAU.
FJERDE BOKEN.
VIII
Veckor .och månader förflöto. Altid färdig
att fara for dock icke Bernard. ÄArstiden var
vacker; han red och jagade med markisen,
och slitade med att låta sig väl behaga detta
lätta angenäma lif, som de stora egendoms-
herrarne föra. Markisens infall roade honom;
ehuru han ännu hyste en känsla af obestämdt
misstroende för fru de Vaubert, dukade ban
ändå mot sin vilja under för behaget af hen-
nes fina, utsökta älskvärdhet. Måltiderna voro
glada, vinerna utmärkta; promenader i Clains
vackra omgifningar, eller under de löfrika trä-
den i parken, skymningsprat kring brasan,
lektur och intressanta samtal, förkortade de
långa - höstaftnarnas Då någon aristokratisk
nyck intog markisen och Bernard :sårades lik-
som af ormbett, skyndade Heiöne att med sitt
barnsliga -behag läka det sår hennes far gif-
vit. Fröken de la Seigligre, som fortfor att
tro att:den unge mannens ställning var ho-
nom plågsam och förödmjukande, sökte på
allt, sätt-komma - honom att glömma det, och
denna villfarelse-förskaffade Bernard så mån
gen ljuf ersättning, att han med ett stoisk
mod som han sjelf förvånades öfver, fördrog
den oefterrättlige- adelsmannens nycker och
egensinnighet. Dessutom, ehuru de icke lik-
nade hvarandra. det: minsta, hade Bernard och
markisen fattat en sorts ömsesidig -tillgifven-
het. Bernards redliga karakter, hans öppna
frimodiga natur, hans stolta hållning, han:
djerfva språk, sjelfva hans. entusiasm då har
talade om: kejsardömets: ära och glans, miss
NR? Se A. B. N:o 167—170, 172—179.
RN
YAN