FRÖKEN .DE LA SEIGLIERE). JULES SANDEAU. FJERDE BOKEN. VIII Veckor .och månader förflöto. Altid färdig att fara for dock icke Bernard. ÄArstiden var vacker; han red och jagade med markisen, och slitade med att låta sig väl behaga detta lätta angenäma lif, som de stora egendomsherrarne föra. Markisens infall roade honom; ehuru han ännu hyste en känsla af obestämdt misstroende för fru de Vaubert, dukade ban ändå mot sin vilja under för behaget af hennes fina, utsökta älskvärdhet. Måltiderna voro glada, vinerna utmärkta; promenader i Clains vackra omgifningar, eller under de löfrika träden i parken, skymningsprat kring brasan, lektur och intressanta samtal, förkortade de långa höstaftnarnas Då någon aristokratisk nyck intog markisen och Bernard :sårades liksom af ormbett, skyndade Heiöne att med sitt barnsliga -behag läka det sår hennes far gifvit. Fröken de la Seigligre, som fortfor att tro att:den unge mannens ställning var honom plågsam och förödmjukande, sökte på allt, sätt-komma honom att glömma det, och denna villfarelse-förskaffade Bernard så mån gen ljuf ersättning, att han med ett stoisk mod som han sjelf förvånades öfver, fördrog den oefterrättligeadelsmannens nycker och egensinnighet. Dessutom, ehuru de icke liknade hvarandra. det: minsta, hade Bernard och markisen fattat en sorts ömsesidig -tillgifvenhet. Bernards redliga karakter, hans öppna frimodiga natur, hans stolta hållning, han: djerfva språk, sjelfva hans. entusiasm då har talade om: kejsardömets: ära och glans, miss NR? Se A. B. N:o 167—170, 172—179. RN YAN