Nu ljöd sängen, skrällde plötsligt orden, som jag
nämnde här,
Genom marknadsfolket trängde stämman darrande och
skär:
Gode vänner, män och qvinnor, finns bör någon som
mig hör,
Som vill lyssna till en visa af en gammal granadör?
Jag var en som ville lyssna, en af granadörens sort
Och jag vände mig i stillhet från den höge herren
bort.
Styrde nägra steg åt sidan genom trängseln tyst min
gång.
Och kom fram till gamle knekten der han satt och
sjöng sin sång.
Högrest, men med blottadt hufvud på en trappas steg
han satt,
Med den venstra handen höll han öfver knöt sin öppna
hatt —
Denna hand fanns qvar att sträckas mot en ämnad
gäfva än,
Men den högra den var borta, kriget hade skördat
den.
Och han sjöng för menigheten, hvem som ville hörde på;
Skral var sängen, priset ringa, hans publik var likaså.
Närmast honom kring en trappa stodo i förtroligt lag
Nägra trasigt klädda pojkar och en glad student
och jag.
När han sjöng om höga minnen, dar, som strälat
längesen,
Hjertan, gömda nu i grafven, bragder, halftörgätna
en
r
Det var Finlands kamp han sjöng om, fosterlandets
sista strid,
Vära segrars, vära sorgers och vär äras gyldne tid.
Jag har stätt för kuler, sjöng han, uti sex och trettio
slag,
Kunnat tåla köld och hunger, kunnat vaka natt och
ag
Jag har varit man i ledet, fast jag nu förskjuten är,
Har min ena arm i Ume och den andra trasig här.
Finns här bland ett yngre slägte någön enda som
var med
När det Jjöd: Till vapen, männer, det är slut med
landets fred.
Då fanns eld i mannasinne, då var allt på annat vis,
Dä brann också detta hjerta, som rättnu är kallt
som is.
Tavasthus, jag kan ej glömma, eg i mänans sken
u låg
När frän Hattelmalas höjder jag dig första gängen
sög
Sen var stunden, bister qvällen, jag var trött af da-
gens färd,
Men jeg sökte nu ej hvila, tänkte ej på tak och härd.
Nej, till dina fält och isar stod min längtan denna
gäng,
Der fanns mer än härd och flamma, mer än hvila
: natten läng,
Der fanns Finlands här församlad, ung och modig,
stark och fri;
Och på oss såg fosterlandet och på fosterlandet vi.
Ära öfver gamla Klercker, evig ära kräfver ban;
Mängbepröfvad, sjuttiårig, var han än soldat och man.
Ja, jag minns hans hvita hufvud, der bland rotarne
han red,
Och med ögon, som en faders, såg på sina gossar ned.
Det var han som samlat folket, det var han som ord-
nat allt,
Hit från skiljda håll vi kommit, stannat här som han
befallt ;
Och han fann oss nu tillhopa och hans anlet sken af
. hopp,
Också sågo vi mot honom, som mot landets rädd-
ning opp.
Med sextusen söner kring sig, lika stark som fienden,
Ville han med fröjd och ära, göra front i lifvet än,
Tvekan fanns ej, fruktan fanns ej, allas längtan var
att släss,
Och vi litte på hvarandra, vi på honom, han på oss.
Då kom Klingsporr, fältmarskalken, stolt som maje-
stätet sjelft,
Med två hakor och ett öga och af hjertat knappt en
hältt.
Då kom Klingsporr, tog befälet med sin höga titels
rätt
Och gaf ordres, han som Klercker, men hans ordres
var reträtt.
Natt på drifvan genomvakad, stjernenatt vid Tavast-
hus
Än sen många är försvunnit, stär du för mitt minne
ljus.
Fast vår trohet blef besviken, föst värt hopp blef
slaget kull
Fast vär seger blef en dröm, blott för en bjertlös
veklings skull.
När skall han sitt dåd förklara, när skall han till
ansvar stä
För de steg han tog tillbaka, då han kunnat framåt gå,
För den nesa som han fäste på vårt rykte på värt
mo
För de tärar dem vi göto, der vi bort få gjuta blod.
Sveko vi vid Sikajoki, der det ändligt gällde sen?
Läg vid Revolax vär styrka ej i armar, men i benj?
Adlercreutz har kunnat svara, Cronstedt, han och an-
dra fier;
Men de tappre hör jag finnas, der de icke svara mer.
Jag har nämnt de stolte bäda, ära, ära öfver dem.
Mänga deras vederlikar, gått som de, till fridens hem,
Döbeln hvilar, Dunker hvilar, spörjs det mer om
deras tid;
Fär som bär till vittne duga en förgäten invalid.
Hvarför fick jag icke falla der så många bättre föll,
Der den käcka finska hären sina högtidsstunder höll,
Der vär ära lyste klarast, der vär lycka blidast var,
Under Sikajokis, Lappos, Alavos och Salmis dar.
Ej jag tvungits då att tåga högt mot Nordens snö
på nytt
Ej att se vår segerglädje snart i mörk förtviflan bytt.
Ej att sörja tusen bröder, bittert dömda innan kort
Att på Torneäs isar stelna och vid Kalix skänkas bort.
Tunga slut på vära mödor, SoraEna. afsked af värt
land!
Dock jag kom med några andra än till Vesterbottens
strand,
Sen jag der med trofast kärlek, blödt den svenska
sanden röd,
Sitter nu jag här på torget, sjungar för en smula
röd.
Gud bevare fosterlandet, lika är allt annat sen,
En soldat må kunna mista lif ochlycka, arm och ben.
Gud bevare fosterlandet, det är summan af min säng,
Sä, fast andra ord förbytas, slutar jag den hvarje
gängr.
Och han uppstod granadören, ganand menigheten
ng,
Fick en slant af en och annan, af de flesta ingenting.
Och så kom han fram till vagnen, der den höge
; herren satt
Böide diuvt sitt oråa hufvud och stack fram sin