skildt fall kan för en sådan styrelse finnas. g Förhållandet kan vara, att man har en be-ls slägtad prins, möjligtvis ej den närmast be-li slägtade, af de egenskaper, att förmyndare-In regeringen lämpligast kan åt honom ensartmf uppdragas. Vid ett annat tillfälle, torde hän-t delsevis inom rikena förefinnas en enskild persons af det stora anseende, att man vill hafvali honom framför alla andra till förmyndare-s regent. Under andra förhållanden; och deld torde oftast inträffa, föredrager man en kol-ji lektif förmyndarestyrelse. Bestär rikenas interimsregering af omtyckta personer, är det!d väl också troligt, att man helst låter den fori-t fara med regeringsbestyret, aldra snarast oms det endast är fråga om någon kortare tid. Hvad åter angår de tillfällen då myndig!s konung i följd af utrikes resa eller sjukdom jiv ej sjelf kan föra styrelsen, förmena vi att nå-le got riksföreständareskap-här alldeles icke börja komma i fråga. b Om vi hade en parlamentarisk styrelse, vore if det väl af mindre vigt antingen en riksföre-s ståndare eller en minister vore i utöfning afik rögeringsmakten. Dess hufvudsakliga: gångv bestämdes då i båda fallen af opinionen hos!u nationalrepresentationen, och en rikstörestång dare, som någon kortare tid innehade rege-!k ringen, skulle väl icke få några ministrar som s ville bryta med denna opinion; men då sty-!S relsen är af den personella beskaffenhet som iv för närvarande eger rum, är ombyte af personer för utöfvande af konungamakten af ett! så afgörande inflytande, att det kan vara skäljd att undvika detta ombyte så mycket som g möjligt. L Erfarenheten visar att en thronföljare sällan är benägen att fortgå uti sin företrädares regeringssystem. Men om nu thronföljaren är lagligen berättigad att redan under företrädaene lifstid emottaga utöfningen af konunga-! makten, så kommer han antingen att frånträda sina egna åsigter för att i allo fortsätta det förutvarande systemet, och hans egen framtida regering torde då bli motsatsen till. den han förer såsom regentvikarius, elle: också om han skall följa sin egen mening, blir hans interimsregering en opposition emo: den ordinarie regentens system. Båda delarne är skadligt och orimligt, och vi kunna ej fatta att unionskommitteen och deribland hr presidenten Hartmansdorff kunnat föreslå cn interimsregering, som endast i det fall är antaglig, att styrelsen i allmänhet är-af parlamentarisk natur. Eller kanske presidenten Hartmansdorff verkligen har påtänkt införandet af ett sådant styrelsesätt. För vår del anse vi dock tjenligast att det föret införes för. ordinarie regeringar, innan man hoppas på dess användande för de extraordinarie styrelsexuas Ait På samma gång hafva en prins som utöfvar konungamakten, och en konung som hvilken dag som helst kan återtaga denna makt, ör väl också ungefär detsamma som att hafva två konungar, hvilket väl char varit brukligt i Sveriges garla historia, men hvilket deremot icke synes vara tjenligt för den nyare tiden. I sistnämnde tvenne fall synes således riksföreståndareskapet böra öfvergifvas, såsom olämpligt... Men man föres då till-de åsigter som äro upptagna i nu gällande grundlagar, js att det nemligen är rikenas statsråd, som böra föra en dylik interimsregering. Att af båda rikenas statsrådsledamöter endast utse fyra till ledamöter uti interimsregeringen är att! göra regeringen alltför fåtalig. Så samman-j! satt får den ej tillräcklig moralisk kraft, och! vi förstå icke huru man här kunnat ifrågasätta fyrtalet, derest icke någon tanke på vär nu-. varande förträffliga fyrdelta representation 0o; märkligen framkommit med detta tal. Det ärlt för litet för en statsrådsstyrelse och det ärli alltför stort för ett riksföreståndaresbtPaworva r 1 1 S 02 ör vB rA 7 a my jan 2 PR pe RR us DR HM OR IA ke OO Fra 0 hes DS sd Kg Ae st DAR konungamakten. böra icke anses såsom regenter. De styra icke för egen räkning och icke i eget namn. De äro skyldiga att redogöra li för sitt kall, få konungen sjelf återtager re-s ingen. oci är han missbelåten med deras Forärder. ä ifva afskedade. åtgärder, Janna de vänta att blifva afskedade.l; De äro sven sunderkastade-representationens kontroP och anmärkningar. De äro således il, sjelfv, Verket icke annat än statsrådsledamö!: ter ch ehuruväl de tillfälligtvis innehafva denj be btande-rätten, hvilken de få antagas utöfval ;amma riktning som den verkliga konungen. ; Ortfara de att vara. hans tjenare. Sådan är deras ställning, som skiljer sig vida från en ji allo oansvarig riksföreståndares. Men af denna ställning följer också att derag styrelse måste vara kollektiv. Den kan ej representeras af ett färre antal statsrådsledamöter, ty då upphör den att vara en statsrådsstyrelse. Att interimsregeringen skall innefatta helöl: det vanliga antalet af statsråder i båda rikenal, är väl deremot icke nödigty ty detta antal är!. så stort, att det ej kan i förevarande fallan-; ses lämpligt. Tänk, om unionen innefattade: flera delar; om Finland t.: ex. vore en och Danmark en annan, så att man hade fyra unionsstater, så skulle man enligt den nu följda prineipen kunna få 40 ledamöter uti em inte-, rimsstyrelse. l Om talet. fjorton icke vore något ovanligt, lt så skulle vi föreslå att interimsregeringen be-v stode af 7 svenska och 7-norska statsrådsledamöter, af den orsak att departementschefernas-aptal i hvartdera riket är sju; men omi man heldre föredrager det i norden klassiskajs tolftalet, så torde för den kortare tid som väl q ändock ifrågakommer för en interimsstyrelse. försvarsväsendet : så väl till. lands -som: sjösjt kunna representeras at samma person. jv Förhållandet skulle då blifva att åtminstone 8 de svenska departementscheferna ingingoireNBT SC PASTORATET BEN STATT i HR ÅR AA ——YTA Åt ar FRA