SLVURHULE, GÖR 01 SU Att Enropa skall blifva ett rof för kossackerna, i fall folkfriheten går under, är en ofta framställd ågigt, men till en början ser det.ut som vår verldsdel skulle hemfalla ät jesuiterna och den romerska prestligan. Det är dessa som för närvarande äro isynnerhet sysselsatta, att skörda fördelarne af den Duvarande sakernas ordning, hvarmed regeringarne lyckliggjort sina folk. Och der regeringarne åter icke omfattat denna nya ordning, utan der de blifvit sin ed och frihetens sak trogna, predika Roms prester och jesuiter helt öppet uppror emot den bestående verldsliga-makten. Den svarta demagogien har efterträdt den röda. ; Detta är förbållandet i Belgien och Sardinien, hvarest regenterna ännu hålla de gifna konstitutionella friheterna vid makt. I dessa länder äro styrelserna så godt som belägrade af den romerska kyrkans tjensteanadar, som eljest äro användbara redskap för så många regeringar. Öfver allt der regeringarne vilja utbreda förtryck och mörker befinna de sig i det bästa förstånd med den romerska kyrkans tjenare, men der regenterna vilja befrämja frihet och upplysning, förvandlas dessa ödmjuka tjenare till de hätskaste fiender. Den märkligaste tilldragelsen i vår tid är den romerska kyrkans nya makt. För få är sedan så allvarsamt angripen i sitt eget stamland, att den ovilkorligen gått helt och hållet förlorad, om ej österrikiska och franska bajonetter tagit den under sitt skydd, har denna kyrka hastigt åter upprest sig samt hotar snart hela Europa med sitt andliga förtryck. Konjunkturen har också varit gynnande. Den verldsliga despotismen behöfde den andliga till allierad, Förnuftets ljus måste släckas, om tyranniet skulle blifva i rolig besittning af sin makt, och för ett sådant släckningsarbete har väl aldrig funnits några skickligare arbetare, än presterna och jesuiterna från Rom. Derföre ha dessa arbetare blifvit med öppna armar emottagna på så mänga ställen. Uti alla österrikiska länder äro de naturligtvis såsom barn i huset. Så är äfven förhållandet i största de!en af Tyskland och sjelfva Preussen, hvars flesta invånare äro protestanter, har med nöje sett jesuitmissionernas släckningsarbeten, ehuruväl den preussiska regeringen, för att icke framkalla alltför våldsamma konflikter med den protestantiska befolkningen, blifvit nödsakad att förbjuda dessa missioner att vidare uppträda på de orter der nämnde befolkning är den öfvervägande. Såsom bevis på huru oförtrutet dessa missionärer gå till väga, torde det vara tillräckligt att omtala, att enligt en af den evangeliska superintendenten i Ratibor uti Schlesien afgifven tryckt uppgift, ha jesuitmissionärerna varit så verksamma der i landet, att de lyckats i en enda mindre stad: göra 6 personer sinnessvaga, hvilka också på sex dagar haft den förmänen att afhöra ej mindre än 18 jesuitpredikningar. Meningen är väl ej att släckningsarbetet skall gå så vida, att komplett galenskap träder i förnuftets ställe, men för öfrigt har man ingenting emot att förnuftet göres så litet brukbart som möjligt. Att den romerska propagandan skul!e låta en så lycklig tidpunkt gå sig ur händerna, kan man ej begära, men den har deremot gått så långt i djerfhet inom Tysklands protestantiska trakter, att det framkallat verklig förbittring samt väckt de protestantiska församlingarnes uppmärksamhet stt vara på sin vakt emot det katolska ofoget. Den politiska reaktionen har således troskriget och det religiösa förtrycket i sina fotspår. Detta är såsom sig bör. Om despotismen kunde befordra folkens materiella välstånd, deras moraliska förädling, deras upplysning och biidning, då vore despotismen icke afskyvärd. Men då man ser den genom skatter, allmänna bördor och orimliga ekonomiska stadganden nedtrycka eller förstöra folkens yttre välstånd, samt genom obskurantism och bigotteri förderfva deras andliga krafter, måste man också inse att despotismen är mensklighetens fiende. Men utom den direkta tjenst, som jesuiterna och den katolska propagandan göra despotismen derigenom, att äc bereda de bigotta folken till lydiga offer under sina herrskare; medverka de äfven indirekte till frihete ndergång. på det sätt, att de draga uppmärksamheten från de. politiska till de rel glösa frågorna. Detta ha de dl en del lyckats att: utföra till och med i det upplysta och frisinnade England, ehuruväl ställningen är sådan, att de somyäro emot de politiska reformerna, der-viljs bekrifa papismen med den engelska -statskyrkan8 verldsligas makt, hvaremot de som önska framgång åt reformernasesak önska att en gång för alla skilja kyrkan och staten från hvarandra, för att göra slut på alla de hindersom statskyrkan, antipgen den är protestantisk eller katolsk, vanligen uppställer emot friheten och upplyst ningen. ; Att skilja kyrkan från staten är också åt sjelfva grunden angripa papismen; ty der be: står till en häfvudsaklig del just i en safe manblandning af andligt och verldsligt k ranni. Om man lyckas att skilja dem 4t, blifva de redan hyar för sig svagare, agh det synes derföre vara i sin ordning att protestantismen, som ej kan annat än önska då påfliga trosbekännelsens och hela papispens undergång, här föregår med. godt exempil, samt icke sjelf fördjupar sig i sammafelsom sin motståndare. De liberala i Sardinien, som dock är ett katolskt land, arbeta också af alla krafter att skilja kyrkan från staten, och så var förhål-!