sig då tillbaka flat, förödmjukad utan att veta
hvad min han skulle hålla. Så förändrades
småningom den mur af flag som förr skiljt
honom från verlden till en vägg af kristall,
ett genomskinligt men lika oöfverstigligt hin-
der som det förra; den gamle hedersmannen
Ihade blott den tillfredsställelsen att derigenom
se huru inkomsterna af denna stora egendom
som han återställt med 25 års arbete, försa-
kelse och möda, nu försvunno likt raketerna
i ett fyrverkeri.
Då han om aftonen, efter sin ensliga måltid,
promenerade i parken, hörde han från slottsfön-
stren ljudet af glädtiga röster, blandadt med silf-
ver och kristallers klingande. Om dagen då
han vandrade tyst och sorgsen kring dessa
fält, som han älskat så högt, och som icke
mer erkände honom för sin herre, såg han
på långt håll hästar, equipager, hundkoppel
och jägare öfversvämma vägen och begifva
sig inåt skogarna, under fanfarers Jjud. Om
natten väcktes han stundom ur sin sömn
af balens buller, han reste sig upp och lyss-
nade, det var han som betalte violerna. För-
öfrigt fattades honom intet. Hans bord var
öfverflödigt försedt; en gång i veckan skic-
kade markisen och frågade huru han mådde,
och då han någongång mötte Fru de Vaubert
helsade hon på honom med ett vänligt och
förtjusande småleende.
Efter ett års förlopp var det icke mer frå-
gan om Stamply, än om han aldrig funnits
till. Tystnad och glömska rådde ikring ho-
nom. Man kom icke en gång i håg att han
någonsin rått om detta slott, denna park, denna
egendom. Efter att hava upptagit och sme-
kat honom som en trogen hund, slutade verl-
den med att behandåla honom som en byracka.
Den olycklige njöt icke en gång denna akt-
ning som varit hans lifs dröm. Man trodde,
eller låtsade tro, att då ban återkallade fa-
mijen de la Seigliere hade han endast givit