språkslöshet, passade denna unga och sköna
varelse så väl uti sina förfäders lyx, hon syn-
tes sjelf så ringa förvånad ait befinna sig der,
att ingen skulle kunnat ana att hon föddes i
en annan vagga eller uppväxte i en annan
isfer. Hon fortfor att som förr med systerlig
kärlek älska Raoul, utan aning att det fanns
någon lifligare känsla än den hon egnade den
lunge mannen. Hon visste ingenting om kär-
leken; de få böcker hon läst voro mera gjorda
för att insöfva än uppväcka en ung inbillning.
De personer som i hennes fars berättelser ut-
gjorde typen för älskvärdhet, behag och snill-
rikbet, liknade alla, mer eller mindre, Raoul
de Vaubert, som, vacker och behaglig dess-
utom, på intet sätt motsade de begrepp He-
lene bildat sig om en make. De hade begge
uppväxt under samma tak och lekt tillsam-
mans. Fru de la Seigligre hade vaggat Raoul,
fru de Vaubert hade varit en mor för Helene.
Begge voro vackra och i blomman af sin ål-
der. Utsigter till en framtida förening hade
således ingenting motbjudande för dem. De
älskade hvarandra med denna lugna tillgif-
venhet, så venlig emellan barnförlofvade.
Främmande för verldens mål och intressen,
med stark rättskänsla, men med falska. eller
ofullkomliga insigter af lifvet; uppfostrad se-
dan barndomen i den tro, ait hennes föräl-
drar blifvit bestulna af sin förpaktare, trodde
Hålene i sin oskuld att Stamply endast gjort
sin skyldighet då han till sin husbonde åter-
stärlde hans egendom; men eburu hon trodde
sig icke vara hans ädelmod något skyldig,
hade hon allt ifrån första stunden fattat till-
gifvenhet för den stackars gubben, som oupp-
hörligt betraktade henne med en känsla af
vördnad och dyrkan, liksom förstode han då
redan att detta sköna barns tillgifvenhet var
den enda som var sann, ren och varaktig af
all den som omgaf honom.
(Forts. följer.)