ar, som hopsamla och bära jordens suckar till
nimlen, eller en af dessa ljusa skuggor som
sväfva vid flodstranden urder nattens mån-
jus. Hon visste ingenting mer om verlden
än hvad hennes fer berötlat benne, och hon
bade utan glädje åsett den hastiga vexlingen
af deras öde. Hennes fidernesland var den
lilla vrå af verlden, der bon var född och
hennes mor var död. Frankrike, sora hon
endast kände genom dess olyckor och de
emigrerades beskrifningar, hade aldrig varit
hepne lockande; öfverflödet frestade henne
cke. Långt ifrån att som Raoul af marki-
sens samtal hemta högmod och missnöje,
hade desamma tidigt lärt henne kärlek till de
ödmjuka och ringa förhällanden, i hvilka hon
var uppfödd. Aldrig bade herres drömmar
och ärelystnad gått utom gränsorna af den
lilla trädgård kon sjelf odlade; aldrig hade
markisen de la Seigligre lyckats uppväcka i
lenna unga själ nögon längtan eller saknad.
Hon smålog mildt åt allt hvad ban berättade;
alade han med bitterhet om förlorede egen-
lomar, förde hon honom till sin lilla träd-
gård, visade honom blomreor och växter och
rågade honom om det funnes vackrare i
Frankrike. Också hade hon i afskedets stund
lutit i tårar; ty för henne började !andsflyk-
en i denna stund. Vid ankomsten till Frank-
ike, detta sönderslitna land, som hon aldrig
öreställt sig annorlunda än ett stormande haf,
rade Håelene illa dolt en känsla af sorg och
örfiran; då hon inträdde under sina fäders
ak hade hon kännt sitt hjerta bopkrympas
ch sina ögon fuktas af tårar, som icke voro
rlädjetårar. Emedlertid hade fröken de la
Seig!igre, sedan dessa första intryck skingrat
ig, utan möda blifvit hemmastadd i sin nya
tällning. Det gifves naturer, som lyckan al-
vig öfverraskar, som bära med samma vär-
iighet de mest olika öden, och finna sig all-
id omedvetet i jemnhöjd med sin ställning.
Ult med bibehållande af sin naturliga an-