ronessan icke ömsesidigt bekände för hvaran-
nan, var, att de voro honom för mycket skyl-
diga för att älska honom. Lik alpblomman
som frodas på bergstopparna och dör i lägre
regioner, blomstrar erkänslan endast hos upp-
höjda naturer. Hon liknar äfven denna orien-
taliska dryck som endast bibehåller sig i guld-
kärl: den doftar i stora själar, och förskäm-
mes i små. Stamplys närvaro påminte mar-
kisen om besvärliga förbindelser; baronessan
harmades hemligen öfver den roll hon spelat
hos honom. Man sökte således att aflägsna
honom, med all denna grannlagenhet och denna
fina takt som är de högre klasserna egen.
Under förevändning att det rum han bebodde
i midten af slottet, var utsatt för drag, flyt-
tades han till den aflägsnaste delen af huset.
En dag märkte markisen med sin klarsynthet,
att de präktiga festerna och långa måltiderna
icke voro i hans gamla väns smak, och att
de kunde skada hans helsa, hvarför han bön-
föll att han icke ville pålägga sig något tvång,
och tillsade att man hädanefter skulle servera
honom i hans eget rum. Fåfängt protesterade
Stamply häremot och försäkrade att han rätt
väl kunde rätta sig efter herr markisens va-
nor: denne ville ej tro det och förklarade att
ban aldrig skulle samtycka till att hans gamla
vän besvärade sig för hans skuld. Ni är hos
er, sade ban, ,lef alldeles som hos er, efter
er egen smak. Man byter icke om vanör vid
er ålder. Och den stackars Stamply slutade
med att få äta alldeles ensam i sitt rom.
Man kom snart derhän att bemöta honom
med en öfverdrifven artighet; markisen höll
honom på afstånd medelst krus och kompli-
menter; fru de Vaubert tvang honom att draga
sig tillbaka för sin förnäma hållnirg och ut-
sökta sätt att vara.
Så snart han kom in, med sina stora skor,
sina blå bomullsstrumpor och nötta sammets-
byxor, f.rde man alltid samtalet med en ton,
som hade det varit på hofvet. Stamply drog