FRÖKEN DE LA SEIGLIERE).
JULES SANDEAU.
Jag önskarv, sade friherrinnan, satt deticke
mer blir frågan härom. Det finnes sa-
ker som man hvarken kan eller vill be-
strida. Jag upprepar än en gång, att jag en-
dast ville er egen lycka. Jag tänkte hvar-
ken på markisen eller hans dotter, jag tänkte
på er, och tycker till och med att om ni
antagit mitt förslag, och markisen underka-
stat sig det, det hade varit han och icke ni
som varit välgöraren. Behäll edra egodelar,
vi afundas er dem icke. Man säger fattigdo-
men är bitter för dem som smakat välståndet.
Man bedrager sig, det är motsatsen man må-
ste säga. — Vi hafva kännt öfverflödet och
fattigdomen är oss kär.
Derefter gjorde hon sig underrättad om sin
gamle väns helsa, och huru han tillbringade
sitt lif, hvarefter hon böfligt låt honom tör-
stå att han skulle gå sin väg, hvilket
han gjorde, förbluffad öfver de nya åsig-
ter baronessan utvecklat. Han förebrådde
sig att hafva misskäct så oegennyttiga af-
sigter, och ehuru han fann det oförklarligt
huru Markisen kunde blifva välgöraren, och
han, Stamply den förbundne, gick han dagen
derpå att på nåd och onåd öfverlemna sig åt
fru de Vauberts våld. Denna tycktes hvar-
kea blifva öfverreskad eller glad deröfver.
Hon visade äfven mycken motvilja att blanda
sig i denna sak, af fruktan, sade hon, att såra
sina vänners grannlagenhet. Stamply blef en-
trägnare ju mindre angelägen hon visade sig
vara att bifalla hans begäran, och om det
kunde vara roligt att se hjertat bedraget af
förståndet, och ärligheten missledd af listen,
) Se A. B. N:o 167—170 och 172.