FRÖKEN DE LA SEIGLIERE). JULES SANDEAU. Jag önskarv, sade friherrinnan, satt deticke mer blir frågan härom. Det finnes saker som man hvarken kan eller vill bestrida. Jag upprepar än en gång, att jag endast ville er egen lycka. Jag tänkte hvarken på markisen eller hans dotter, jag tänkte på er, och tycker till och med att om ni antagit mitt förslag, och markisen underkastat sig det, det hade varit han och icke ni som varit välgöraren. Behäll edra egodelar, vi afundas er dem icke. Man säger fattigdomen är bitter för dem som smakat välståndet. Man bedrager sig, det är motsatsen man måste säga. — Vi hafva kännt öfverflödet och fattigdomen är oss kär. Derefter gjorde hon sig underrättad om sin gamle väns helsa, och huru han tillbringade sitt lif, hvarefter hon böfligt låt honom törstå att han skulle gå sin väg, hvilket han gjorde, förbluffad öfver de nya åsigter baronessan utvecklat. Han förebrådde sig att hafva misskäct så oegennyttiga afsigter, och ehuru han fann det oförklarligt huru Markisen kunde blifva välgöraren, och han, Stamply den förbundne, gick han dagen derpå att på nåd och onåd öfverlemna sig åt fru de Vauberts våld. Denna tycktes hvarkea blifva öfverreskad eller glad deröfver. Hon visade äfven mycken motvilja att blanda sig i denna sak, af fruktan, sade hon, att såra sina vänners grannlagenhet. Stamply blef enträgnare ju mindre angelägen hon visade sig vara att bifalla hans begäran, och om det kunde vara roligt att se hjertat bedraget af förståndet, och ärligheten missledd af listen, ) Se A. B. N:o 167—170 och 172.