med skäl förutsatt någen rubbning. Detta betyg ä af följande innehåll: Anmodad att .yttra mig öfver häktade prestmanne! S. Forsslinds psykiska tillständ har jag dels besök Forsslind i fängelset, dels ock, med vederbörligt till stånd, haft honom på länets lasarett, der han fät vara fri och ledig, samt på bäda dessa ställen sam talat med honom, säväl i likgiltigare ämnen som sädana, hvilka haft närmare sammanhang med han: fängslande. Härunder har jag iakttagit, att han icke saknar god omdömesförmäga samt att-han, så längt vära äsigter varit öfverensstämmande, förmätt samtal: med bästa sammanhang, fastän i mindre valda ut tryck. Har deremot inträffat, att jag ansett mig böra motsäga honom, sä har han, oaktadt detta sket med största foglighet, genast fallit i raseri och öfver. hopat mig med svordomar och de gröfsta uttryck samt visat hotande ätbörder. Som ett exempel härpi mä anföras, att dä jag icke kunde dela hans äsig om rättigheten att gifva en skjutsbonde stryk, inföl han genast i de väldsammaste åthäfvor och uttryck ifrån att förut hafva talat med lugn och samman: hang. Allvarliga förestäliningar uträtta vid dyliks tillfällen intet, utan man mäste då läta honom förstå, att man är honom i fysiskt hänseende öfverlägsen, föl att kunna äterföra hocom till besinning. Genom of van anförde och pä grund af flere andra iakttagelse; har mitt omdöme blifvit, att Forsslind väl icke är rubbad till förståndet, men att han beherrskas af hög: mod och ett i hög grad väldsamt lynne, som en dä lig och förvänd uppfostran lemnat fria tyglar, sam att han säledes lätt finner sig särad och af minste anledning retas till vrede, hvarunder han icke alls ä1 mäktig sina sinnens rätta bruk. Detta förhällande intygas ytterligare säväl på förr aflagd embetsed sor ock med denna min edeliga förpligtelse: så sanni mig Gud hjelpe till lif och själ. Mariestad den 17 Juli 1852. Gust. Örbom, Med. doktor och chir. mag.. Jemte remisshandlingarne afgick förbemälde betyg till hofrätten den 17 dennes. Emedlertid och unde: afbidan på hofrättens vidare förordnande sitter F. här i cell häktad. Hans brutala sinnelag har fortfarif och stundom sökt rätt vilda utbrott ända tills förliden söndag, då en märklig förändring visade sig. Frår den förut egoistiska, förmätna och trotsiga ständpunkt, han tyckts envist intaga och vidblifva, har han nu fallit ned till den största ödmjukhet och foglighet, erkänner med yttrad blygsel och grämelse icke allenast sitt otillbörliga beteende i Hjo, utan ock vid andra tillfällen, samt isynverhet sin ovärdighet ati vidare bekläda prestembetet. Huruvida nu detta allt atgär från hjertat och står i sammanhang med verklig väckelse och bättring, eller blott kan vara en an tagen röle, den han af omständigheterna sett sig tvingad ikläda sig, lärer nog framtiden utvisa. Vi vilje visst ej misstänka möjligheten af det förra, och torde i sädant fall den penitens F. nu undergär vara honom rätt gagnelig. Han föregifver nu, att det väldsamma näktandet och förfarandet med honom i Hjo uppbragte oeh alldeles förvildade hans sinne, och tyckes nu inse att han bordt ställa sig helt annorlunda. Det kan likväl icke nog förväna att en ung man, med sådant sinnelag oeh sädana grundsatser som F., väl: jer det kall han valt och rusar in i detsamma, så atan all meditation, och snart sagdt väl inkommen icke drager i betänkande att på än ett än annaj ställe ästadkomma ledsamheter, samt slutligen icke skyr att väcka den uppenbara förargelse som nu skett. Denna hade väl ock uteblifvit, om man i början förfarit mindre strängt med honom i Hjo.