samt använder derföre till styresmän för dej katolska församlingarne i nämnde rike uteslutande sådana personer, som äro heit och hållet tillgifna den påfliga stolen. De som väl vilja försvara den katolska bekännelsen, men som derjemte ihågkomma att de äro engelsmän och icke blott papister, blifva för närvarande icke använda af den romerska propagandan. Den vill i England lika litet hafva en anglikansk katolsk kyrka som en icke katolsk; den vill der hafva en veritabel romersk kyrka. Det är derföre som den religiösa frågan för närvarande synes blifva den hufvudsakliga för England, och den konservativa ministeren, som väl har till sitt egentliga syftemål att leds foikets uppmärksamhet från frägan om parlamentsreformen, har verkligen icke kunnat i detta hänseende erhålla något bättre afledningsämne än striden mot den romerska katolicismen, och lärer icke heller lemna några medel obegagnade för att sätta denna strid iljusan låga. Också anser man att ministeren icke haft något emot att en eller annan handgriplig valstrid i anledning häraf uppstått. Men utom det att toryministeren i följd af sin pnsition i den religiösa frågan kommit i åtnjutande af många fördelar vid valen, har den naturligtvis haft allt möjligt understöd af den mäktiga engelska jordaristokratien, och det är derföre som ministeren vunnit sina flesta segrar vid grefskapsvalen i sjelfva England. Redan med nästa thorsdagspost torde vi erhålla fullständiga uppgifter angående alla parlamentsvalens utgång. Om toryministeren segrar, blir parlamentsreformen och alla andra liberala reformer tills vidare undanskjutna, men hvad som i följd at de redan genomförda reformerna är vunnet kommer att ega bestånd, och för öfrigt måste ministåren, för att bibehålla sig vid makten, jemt uppehålla striden mot den romerska propagandan. En toryminister skänker sitt bifall åt de absolutistika makterna på kontinenten, som skydda påfvens makt, och är väl äfven färdig att lemna sitt eget biträde för att uppehålla denna makt i Kyrkostaten, men samma minister förer ett ständigt krig mot berörde makt i sjelfva Storbritannien, för att der bibehålla sitt eget välde. Skulle åter majoriteten tillfalla de liberala, som i den religiösa frågah understödjas af den s. k. irländska brigaden, eller de katolska representanterne för det olyckliga Irland, så komma stora reformfrågor åter att väckas, ty de liberala kunna icke blifva stillastående, utan de måste, om de åter komma till stadsrodret, jemnt fortgå på den en gång beträdda demokratiska banan. Det måste äfven ligga i deras intresge att på fullt allvar motarbeta de romefska sträfvanderna, ehuru detta kommer att skeZ med andra medel än som de konservativå kunna aävända. En liberal engelsk minister måste således just till följd af ställningen i sitt eget land af alla krafter motarbeta det påfliga herradömet i allmänhet, samt gerna se, att Italiens liberala kunde lyckas att göra slut på hela detta vä:de. Det kan således icke väcka förundran om lord Palmerston eller hvilken annan liberal engelsk minister som helst önskar framgång åt den revolutionära andan uti Italien, ty en sådan framgång hämmar äfven de papistiska anslagen i Storbrittanien och bidrager derigenom medelbarligen att skafta fred och endrägt mellan Irland och det öfriga brittiska riket. Men om den blifvande parlamentsmajoriteten, den må då bli för eller mot ministeren, kommer att bero af några få rösters öfvervigt samt således blir svag, måste den minister, som skall styra landet med en sådan majoritet, fästa desto större vigt på den utom parlamentet varande opinionen i landet; ty att styra emot denna opinion på grund af en mycket svag parlamentsmajoritet lärer väl icke lyckas. THärat skulle man då äfven kunna draga den slutsats, att om Toryministeren får majoriteten för sig, hvilken i så fall sannolikt blir mycket svag, måste denna ministör, oaktadt den motarbetar valrättens utsträckning för att undvika ett större inflytande af folkopinionen på parlamentet, likväl sjelf fästa ett ganska stort afseende på samma opinion, ehuru den befinner sig utom parlamentet. Frihetens sak har verkligen vunnit så stora framgångar i England att äfven en konservativ minister, för att få det nöjet att ha regeringstömmarne samt för sig och sina vänner skörda de emolumenter som deraf kunna hemtas, numera måste blifva den allmänna opinionens tjenare, och om man än lyckas att till en del utestänga denna opinion från parlamentet, får man lyda den utom parlamentet. Men en sådan regering, der de styrande drifvas åt annat håll än de sjelfva vilja, blir dock vacklande och svag, och det liberala systemet i det öfriga Europa har derafingenting att hoppas till motvigt mot det inflytande som de stora absolutistiska hoven utöfva på flertalet af de europeiska folkens öden och det är en sådan motvigt som England nu borde utöfva, likasom det i början af detta sekel motarbetade det napoleonska herskareväldet. — Uti den kommitte, åt hvilken Kongl. Maj:t uppdragit att uppgöra och föreslå en ny redaktion af kyrkohandboken och den Svebilio-Lindblomska förklaringen af Luthers Cateches äro förordnade, till ordförande: Biskopen i Skara J. A. Butsch, samt till ledamöter: Biskopen i Strengnäs, doktor Th. Annerstedt. domprosten i Upsala doktor A. E.