FRÖKEN DELA SEIGLIERE),
JULES SANN:
Det inre var än mer förstördt och dystert
in det yttre. De bonade golfven voro ned-
ruttna, . panelningarna bortrifna; borta de
dyrbara damast- och gyllenläderstapeterna;
borta de präktiga taflorna, de göthiska mö-
blerna; tomma salar, öde rum, nakna och
bristfälliga väggar, endast här och der
i taken någon qvarlefva af förgyllning; vid
fönstren nägra bortglömda trasor af siden-
gardinerna, urblekta och ätna afråttor. Hvar
iso vi, min mor? frågade Raoul, med för-
vining blickande ikring sig. Fru de Vaubert
gick ur rum 1 rum och svarade icke. BSlut-
hgen, sedan hon fåfängt sökt någon mensk-
lig varelse i denna förstörelse, faon hon ikö-
et en gammal tjenare hårdt insomnad vid
spselbärden. Hon skakade honom bäftigt i
men och frågade med en kort och bestämd
ton: Hvar är baron de Vaubert?s — Ba-
ron de Vaubert, han är på kyrkogården sva-
rade gubben, gnuggande sina ögon, — Ar
ni tokig, min hedersgubbe? återtog fru de
Vaubert, Hifligt. Hvad vill ni att herr de
Vuvbert skulle göra på kyrkogården ?, — Min
frun, svarade den gamle, shan gör der hvad
nyss gjorde, sofver en djup fömn. —
I ropade baronessan. — xOch begraf-
tr en mönad sedans, tillade gubben, lik-
Vid det utrep, som- undföll henne, be-
rektade hedersrannen henne uppmärksam.
och igenkönde slutligen fiu de Veubert,
ty bin hade fordom varit en af husets tjc-
pere; Nu var han den enda. Ålder och skröp-
Jizhet hade giort honom litet fånig. Hen be-
fr
)j E6 A. EB. N:o 167 och: 168.