Jag skymfar ingen, återtog Stamply, nå:
got förvirrad; jag säger endast, att om vi än
fortföro att lefva vid farmen, skall det icke
förändra saken; jag vet ingen mer än råttör-
na, som skulle finna detta bättre. Vi ära
blott bönder, det är sannt: vår uppfostran och
vår ställning passa icke ihop; men om vi
sjelfva lida derutaf, böra vi vaka öfver att vål
son icke en dag kommer att dela samma lic
dande; det är vår skyldighet att uppfostra ho
nom till den ställning i lifvet, till hvilken vå!
förmögenhet en gång skall berättiga honom,
Blir du att beklaga då du fårise den lille
bytingen Bernard, med guld-epåletter och värjs
vid sidan? Och du sjelf, hvarför kan icke
du en gång blifva som fru markisinnan, sina
underhafvandes föresyn och prydnaden i dette
slott.n
Vår son blir icke bättre för det, att har
uppväxer i ett palats, och fru markisinnar
qvarlemnade icke här, då hon öfvergaf sir
boning, sitt behag och sin skönhets, svarade
den goda qvinnan, skakande på hufvudet
aVet du, Stamply, dessa menniskor hade nå
gonting, i sitt sätt, som alltid skall fattas oss
Vi kunna väl taga deras slott, men detta nå
gonting kan man icke fråntaga dem.o
Nåväl! vi berga oss väl det förutan; mi
de behålla det, och lycka till! Men det säkr:
är, att vi äro hemma hos osg och att vi bl
qvar.,
Sagdt och gjordt! Lilla Bernard var då ?
år gammal; han var i ordets egentliga bemär
kelse en pojke, som ägde i hög grad alla si!
ålders behag. Stojande, ostyrig, sjelfsvåldig
i fejd med byns alla gatpojkar, ömsom sla
gen, ömsom utdelande hugg, kom han aldri;
hem utan sönderrifna kläder eller någon blå
nad. Stamply började med att gifva dett
älskvärda barn en informator, och sedan hal
sålunda öfverlemnat åt en skolfux att bild
sin son till man, beredde han sig sjelf på a!
lugnt och utan öfvermod njuta af den ställ
ning, som han skapat sig genom sin flit oc
händelsernas vexling. Olyckligtvis var de
skrifvet deruppe, att hans lif skulle endas