Jag skymfar ingen, återtog Stamply, nå: got förvirrad; jag säger endast, att om vi än fortföro att lefva vid farmen, skall det icke förändra saken; jag vet ingen mer än råttörna, som skulle finna detta bättre. Vi ära blott bönder, det är sannt: vår uppfostran och vår ställning passa icke ihop; men om vi sjelfva lida derutaf, böra vi vaka öfver att vål son icke en dag kommer att dela samma lic dande; det är vår skyldighet att uppfostra ho nom till den ställning i lifvet, till hvilken vå! förmögenhet en gång skall berättiga honom, Blir du att beklaga då du fårise den lille bytingen Bernard, med guld-epåletter och värjs vid sidan? Och du sjelf, hvarför kan icke du en gång blifva som fru markisinnan, sina underhafvandes föresyn och prydnaden i dette slott.n Vår son blir icke bättre för det, att har uppväxer i ett palats, och fru markisinnar qvarlemnade icke här, då hon öfvergaf sir boning, sitt behag och sin skönhets, svarade den goda qvinnan, skakande på hufvudet aVet du, Stamply, dessa menniskor hade nå gonting, i sitt sätt, som alltid skall fattas oss Vi kunna väl taga deras slott, men detta nå gonting kan man icke fråntaga dem.o Nåväl! vi berga oss väl det förutan; mi de behålla det, och lycka till! Men det säkr: är, att vi äro hemma hos osg och att vi bl qvar., Sagdt och gjordt! Lilla Bernard var då ? år gammal; han var i ordets egentliga bemär kelse en pojke, som ägde i hög grad alla si! ålders behag. Stojande, ostyrig, sjelfsvåldig i fejd med byns alla gatpojkar, ömsom sla gen, ömsom utdelande hugg, kom han aldri; hem utan sönderrifna kläder eller någon blå nad. Stamply började med att gifva dett älskvärda barn en informator, och sedan hal sålunda öfverlemnat åt en skolfux att bild sin son till man, beredde han sig sjelf på a! lugnt och utan öfvermod njuta af den ställ ning, som han skapat sig genom sin flit oc händelsernas vexling. Olyckligtvis var de skrifvet deruppe, att hans lif skulle endas