ler före att konstitutionens mening härmed är, att gifva interimsregeringen genom antalet af dess ledamöter en viss styrka, betydelse, fullständighet, förtroende o. s. v., och motiverar detta på följande sätt: Bäde i den norska grundlagen och i dea svenska regeringsformen är det bestämdt, att statsrädet skall bestå af ett visst antal ledamöter och att ingen regeringssak, vare sig att beslut derom fattas af konunsen ensam eller af statsrådet i hans namn; och på hans vägnar, får äfgöras, sä vida icke ett visst antal ledamöter är närvarande... Dessa bestämmelser .hafva icke blifvit tagna endast för att åvägabringa den bästa möjliga behandling af sakerna, utan äfven och ännu mera för att motverka en enskild persons alltför stora inflytande och emedan man trott, att den. allmänna viljan skulle, lättare och bättre finna vägen till. den öfversta styrelsen och få inflytande på dess handlingar genom flera än genom färre. Konungen har man velat anse upphöjd öfver alla, ståndsoch privata inflytanden, och derföre har.:man öfverlåtit ät honom att afgöra sakerna efter eget omdöme och utan annat ansvar än inför Gud och hans eget samvete, och häri visar sig den monarkiska principen i vår författning; men för de män, som, tagna ur folket, blifvit satta, dels att räda honom och dels att regera på hans vägnar, har man icke haft det förtroendet och derföre har man dels pålagt dem ansvar inför folket, dels genom antalet af personer sökt ersätta bristerna hos de särskilda bland dem. (Detta är ett användande af den demokratiska principen i författningen.) Huru man i de styrandes större antal bar trott sig finna ett betryggande, ses tydligen af Svenska Regeringsformens 39 , jemförd med den 43. Enligt den första skola; alla statsrådets ledamöter deltaga i rikets. styrelse, då konungen alldeles mäste afhälla sig derifrån, enligt den. sednare kunna endast 4 vara tillräckliga för att öfvertaga den del af regeringen, som konungen icke förbehällit sig sjelf och som i allmänhet torde vara den minst vigtiga. Det anförda torde vara tillräckligt att visa, att riksakten genom att bestämma antalet af interimsregeringsledamöter så stort som 20, har träffat båda grundlagarnes tankar, och att regeringen i närvarande fall icke mindre: harj bragt riksaktens bud i verkställighet än hållit sig till grundlagarnes ord.s Då Morgenbladet yttrat den tanken, attunderlåtandet att insätta en grundlagsenlig interimsregering icke skulle hafva stört det goda förståndet mellan båda rikena, anmärkes det, att Morgenbladet lätt kunde hafva blifvit bedraget 1 denna sin kärliga förtröstan. Ty för det första torde det allud vara riktigast, klokast och mest samvetsgrannt, att äfven vänner emellan hålla fast vid ingångna förpligtelser och derjemte ligger den ideen temligen nära, att afgörandet af en och annan fråga, i synnerhet af diplomatisk natur, om icke båda rikenas respektive regeringar hade deltagit i densamma, kunde bafva gifvit anledning till klagomål öfver brott mot broderskapet. Man torde erinra sig, att förut säväl Christianiaposten som Morgenbladet, klagande öfver det tunga machineri, som en dylik interimsregering företer, påpekade önskligheten af att genom en kongl. proposition en sådan förändring blifvit åstadkommen, att regeringen under Konungens bortovaro kunnat uppdragas åt H. K. H. Kronprinsen, som redan för 8 år sedan hade den ålder, som erfordras för att öfvertaga regeringeno. Nu finner man deremot-i Christianiaposten den meningen uttalad, att en interimsregering, i det väsendtligaste sammansatt som den nuvarande, är att föredraga framför rikenas styrande genom en arjberättigad prins. Den regering — heter det — som styrer ad interim, bör handla i samma anda som den hvilken har insatt densamma och att detta förr kan förutsättas bli händelsen om regeringen består af män, som konungen valt till sina rådgifvare och hvaraf de flesta på grund af sin ställning måste antagas vara redan inne 1 regeringsangelägenheterna, än om det uppdroges åt en med dessa kanske alldeles obekant prins att styra rikena, synes vara lika visst som att erfarenheten ofta visat, att fader och gon kunna vara ofantligt olika i åsigter och meningar såväl som om sättet hvarpå de böra genomföras,. Förf. kunde här med fog äfven hafva vidrört vådan och olägenheten af att genom thronföljerens utnämnande till innehafvare af regeringsmakten låta landet erhålla tvenne regenter, hvilket. kunde under vissa tänkbara omständigheter medföra mångahanda obehag och äfven någongång kunna begagnas såsom en täckmantel för abdikation från regeringen med bibehållande af den kungliga värdigheten. Morgenbladet har, såsom vi redan förut antydt, högst väsentligen förändrat sin. mening i afseende på interimsregeringen. Det innehåller den 13 en. mycket vacker poetisk och enthusjastisk artikel. om densamma, ur hvilken vi meddela följande lilla utdrag: Medan den sista efterklangen af studentmötets jubel ännu tonar i Sveriges hufvudstad, samlar sig der ett annat, möte af norrmän och svenskar, visserligen icke så talrikt, så muntert och ungdomligt, men derför icke mindre betydelsefullt i de bäda rikenas uni: onella historia. Det är interimsregeringen som nu för första gången sammanträder. Det är första gängen, som en af unionens väsentligaste och om en fullkomlig likhet på bäda sidor vittnande unionell bestämmelse träder i kraft. Den gifver ett lika handgripligt vittnesbörd om tillvaron af unionens bokstaf, som studentmötet vittnade om tillvaron af. den rätta unionella andan. Och liksom vi norrmän isynnerhet behöfde bevis på tillvaron af denna unions anda, under det vi städse haft allt klart i afseende på dess bokstaf, sä är det just öfvertygelsen om denna bokstaf, denna verklighet af bäda rikenas sidoordnade ställning i unionen, som hos -värt brödrafolk och isynnerhet innevånarnej af dess hufvudstad (P) kunde önskas mera klar ochl lefvande; ) Det bör derföre betraktas såsom en egen och väl-! görande skickelse af försynen, att interimsregeringen, detta: statsmanmamöte, om vi sä få uttrycka oss, just! nu kommer attinträda.: — -— — Unionens : verkliga tillvaro och dess, hvilande på. grundvalen af fullkomlig likhet skall nu mer än nä-. gonsin förut i brödralandet visa sig säsom ett handgripligt factum. Den skall också visa sig på samma RES STETTIN TT OT TAS NE AVR RS NE ET RENT NAT