ler före att konstitutionens mening härmed är,
att gifva interimsregeringen genom antalet af
dess ledamöter en viss styrka, betydelse, full-
ständighet, förtroende o. s. v., och motiverar
detta på följande sätt:
Bäde i den norska grundlagen och i dea svenska
regeringsformen är det bestämdt, att statsrädet skall
bestå af ett visst antal ledamöter och att ingen rege-
ringssak, vare sig att beslut derom fattas af konun-
sen ensam eller af statsrådet i hans namn; och på
hans vägnar, får äfgöras, sä vida icke ett visst antal
ledamöter är närvarande... Dessa bestämmelser .hafva
icke blifvit tagna endast för att åvägabringa den bästa
möjliga behandling af sakerna, utan äfven och ännu
mera för att motverka en enskild persons alltför stora
inflytande och emedan man trott, att den. allmänna
viljan skulle, lättare och bättre finna vägen till. den
öfversta styrelsen och få inflytande på dess handlin-
gar genom flera än genom färre. Konungen har man
velat anse upphöjd öfver alla, stånds- och privata in-
flytanden, och derföre har.:man öfverlåtit ät honom
att afgöra sakerna efter eget omdöme och utan annat
ansvar än inför Gud och hans eget samvete, och häri
visar sig den monarkiska principen i vår författning;
men för de män, som, tagna ur folket, blifvit satta,
dels att räda honom och dels att regera på hans väg-
nar, har man icke haft det förtroendet och derföre
har man dels pålagt dem ansvar inför folket, dels ge-
nom antalet af personer sökt ersätta bristerna hos de
särskilda bland dem. (Detta är ett användande af
den demokratiska principen i författningen.) Huru
man i de styrandes större antal bar trott sig finna ett
betryggande, ses tydligen af Svenska Regeringsfor-
mens 39 , jemförd med den 43. Enligt den första
skola; alla statsrådets ledamöter deltaga i rikets. sty-
relse, då konungen alldeles mäste afhälla sig deri-
från, enligt den. sednare kunna endast 4 vara till-
räckliga för att öfvertaga den del af regeringen, som
konungen icke förbehällit sig sjelf och som i allmän-
het torde vara den minst vigtiga. Det anförda torde
vara tillräckligt att visa, att riksakten genom att be-
stämma antalet af interimsregeringsledamöter så stort
som 20, har träffat båda grundlagarnes tankar, och
att regeringen i närvarande fall icke mindre: harj
bragt riksaktens bud i verkställighet än hållit sig till
grundlagarnes ord.s
Då Morgenbladet yttrat den tanken, attun-
derlåtandet att insätta en grundlagsenlig inte-
rimsregering icke skulle hafva stört det goda
förståndet mellan båda rikena, anmärkes det,
att Morgenbladet lätt kunde hafva blifvit be-
draget 1 denna sin kärliga förtröstan. Ty för
det första torde det allud vara riktigast, klo-
kast och mest samvetsgrannt, att äfven vän-
ner emellan hålla fast vid ingångna förplig-
telser och derjemte ligger den ideen temligen
nära, att afgörandet af en och annan fråga, i
synnerhet af diplomatisk natur, om icke båda
rikenas respektive regeringar hade deltagit i
densamma, kunde bafva gifvit anledning till
klagomål öfver brott mot broderskapet.
Man torde erinra sig, att förut säväl Chri-
stianiaposten som Morgenbladet, klagande öf-
ver det tunga machineri, som en dylik inte-
rimsregering företer, påpekade önskligheten af
att genom en kongl. proposition en sådan för-
ändring blifvit åstadkommen, att regeringen
under Konungens bortovaro kunnat uppdragas
åt H. K. H. Kronprinsen, som redan för 8
år sedan hade den ålder, som erfordras för
att öfvertaga regeringeno. Nu finner man der-
emot-i Christianiaposten den meningen utta-
lad, att en interimsregering, i det väsendtligaste
sammansatt som den nuvarande, är att föredraga
framför rikenas styrande genom en arjberättigad
prins. Den regering — heter det — som sty-
rer ad interim, bör handla i samma anda som
den hvilken har insatt densamma och att detta
förr kan förutsättas bli händelsen om rege-
ringen består af män, som konungen valt till
sina rådgifvare och hvaraf de flesta på grund
af sin ställning måste antagas vara redan inne
1 regeringsangelägenheterna, än om det upp-
droges åt en med dessa kanske alldeles obe-
kant prins att styra rikena, synes vara lika
visst som att erfarenheten ofta visat, att fader
och gon kunna vara ofantligt olika i åsigter
och meningar såväl som om sättet hvarpå de
böra genomföras,.
Förf. kunde här med fog äfven hafva vid-
rört vådan och olägenheten af att genom
thronföljerens utnämnande till innehafvare af
regeringsmakten låta landet erhålla tvenne re-
genter, hvilket. kunde under vissa tänkbara
omständigheter medföra mångahanda obehag
och äfven någongång kunna begagnas såsom
en täckmantel för abdikation från regeringen
med bibehållande af den kungliga värdigheten.
Morgenbladet har, såsom vi redan förut an-
tydt, högst väsentligen förändrat sin. mening
i afseende på interimsregeringen. Det inne-
håller den 13 en. mycket vacker poetisk och
enthusjastisk artikel. om densamma, ur hvil-
ken vi meddela följande lilla utdrag:
Medan den sista efterklangen af studentmötets ju-
bel ännu tonar i Sveriges hufvudstad, samlar sig der
ett annat, möte af norrmän och svenskar, visserligen
icke så talrikt, så muntert och ungdomligt, men der-
för icke mindre betydelsefullt i de bäda rikenas uni:
onella historia.
Det är interimsregeringen som nu för första gån-
gen sammanträder. Det är första gängen, som en
af unionens väsentligaste och om en fullkomlig likhet
på bäda sidor vittnande unionell bestämmelse träder
i kraft. Den gifver ett lika handgripligt vittnesbörd
om tillvaron af unionens bokstaf, som studentmötet
vittnade om tillvaron af. den rätta unionella andan.
Och liksom vi norrmän isynnerhet behöfde bevis på
tillvaron af denna unions anda, under det vi städse
haft allt klart i afseende på dess bokstaf, sä är det
just öfvertygelsen om denna bokstaf, denna verklig-
het af bäda rikenas sidoordnade ställning i unionen,
som hos -värt brödrafolk och isynnerhet innevånarnej
af dess hufvudstad (P) kunde önskas mera klar ochl
lefvande; )
Det bör derföre betraktas såsom en egen och väl-!
görande skickelse af försynen, att interimsregeringen,
detta: statsmanmamöte, om vi sä få uttrycka oss, just!
nu kommer attinträda.: — -— —
Unionens : verkliga tillvaro och dess, hvilande på.
grundvalen af fullkomlig likhet skall nu mer än nä-.
gonsin förut i brödralandet visa sig säsom ett hand-
gripligt factum. Den skall också visa sig på samma
RES STETTIN TT OT TAS NE AVR RS NE ET RENT NAT