kans karakter — vare dock långt ifrån oss att förneka hennes ljufva qvinlighet, en ljufhet, som var alltför sann och själfull, för att kunna urarta til: öfverdrift. När hon från Reims ankom till Paris (i Augusti 1492) jemte konungen, strömmade folket henne till mötes, ropande: Noäl! — Jeanne, som befann sig till häst emellan erkebiskopen af Reims och grefve de Dunois, yttrade dervid: Se, hvilket ädelt folk; aldrig har jag sett ett folk så hjertligt fröjda sig åt ankomsten af en så ädel kovuog. Gifve Gud, att jag blefve nog lycklig, då jag slutar mina dagar, att få bli begrafven i denna jord!, Derpå svarade erkebiskopen: ;O Jeanne, på hvilket ställe hoppas vi få dö? eDer Gud villn, genmälte hon; ,ty jag vet Jika iitet stunden eller orten, som ni vet det sjelf: gifve Gud, min skapare, att jag nu finge åraga mig undan i lugn, läggande vapnen å sido, och begifva mig hera till min fader och moder, för att vakta deras får, i sällskap med mina systrar och bröder, som skulle blifva mycket glada öfver att fi se mig!, Sådan var Jeannes sannt qvinnliga mildhet. när den ögonblickliga exaltationen och vilda krigslystnaden var Öfver. Behöofver man väl nämna, att hon var fullkomligt ren och oskyldig? I detta afseende stärama alla vittnesbörd öfverens, utan undenteg. Den gamle väpnaren Bertrand de Poulengy, som, vid hennes första uppträdande, hade fått det ärofalla uppdraget alt eskortera henne på hennes första ridt från Vaucouleurs till Cbinonp, försäkrade att aldrig hade, vid nattlägren under resan, en enda sinnlig tanke fått insteg i hans sjöl. Detsamma yttrade hertigen af Alengon. Ung och vacker den tiden, och utmärkt af henne framför alla sina krigskarrater, derföre att han var måg åt den fångne hertigen af Orleans, ät hvilkens sak hon offrade sig, betygade han, att hau ofia hade bivuakerat vid hennes sida; han erkände till och med, att han en och annan gäng sett henne afkläda sig, och att har skådat det som harnesket vanligen dulde (aliqusndo videbat ejus mammas, que pulchie erant): och likväls, tliade han, könde jeg aldrig Pägot sinnligt begär uppstå bos mig., Hon egde denna ärbarheteps och dygdens fördlösket, som af car alla dylika tankar. Domrarne, sem fällde henne, voro Srymtna, och biskopen af Beauvais, som ledde under