politiskt som i hvarje annat hänseende, är det begripligt, att skandalen och pratet, för hvilket sistoämnda konungens resa i Jylland har lemnat ett vidsträckt fält, spelar en stor rol. och om icke snart inträffar någonting allvarligt, som ger tankarne en annan riktning, fruktar jag att Köpenhamn och Danmark drunkna i bara prat och sladder. Jag vill ej gerna säga något ondt om mina landsmän, ty dertll är jag icke tillräckligt kosmopolitisk, men — sanningen måste dock fram, och man kan sålunda icke neka, att den mycket omtalade jydska resan ännu utgör themat för all konversation här i staden, alldeles som då jag skref mitt sednaste bret. Sladdret inskränker sig pu icke längre till privata kretsar och nägra särskilda blad som derförutan skulle föra ett klent lif, men det har på sista tiden tagit mycken fart genom ätskilliga broschyrer öfver samma ämne, som Jemte deras motskritter snart hota att svälla upp till en egen litteratur, som kunde kallas den Jydsk-Dannerska och som om ett eller annat århundrade möjligen kan lemna något bidrag till nutidens karakteristik för de olyckliga litteratörer, som skola genomplöja den. Skola vi angifva tendensen i dessa skrifter, som på hvarjehands sält angripa de goda jyderna, så är densamma, jemte den reaktionära och aristokratiska tendens, som af dynastiska skäl motarbetar grefvinnan Danner, ett skenheligt framhållande af en drottnings värdighet och moraliska betydelse med inblandning af en massa oklara begrepp om Ebenbirtigkeit och annat sådant, som är hemtadt från den tyska, men icke från den danska statsrätten, och hvilka äro egnade att göra mycket intryck på de goda kälkborgarne vid ölmuggen. Förunderligt är det, att icke ett eller annat anseddare blad eller någon ansedd man tager ordet och framställer saken i dess verkliga skick — — — men det är ett ömtåligt ämne att tala om. Men man blifver väl dock nödsakad dertill, om ryktet säger sannt, då det berättar, att våra reaktionära junkrar skola ha bragt de utländska d:plomaterna i Köpenhamn öfver till sitt parti och ärna i förening med dem företaga någon slags demonstration. — Det skulle göra oss mycket ondt, om de fremmande makternas sändebud icke skulle fortfarande iakttaga den passivitet, som deras ställning anvisar, men omöjlig vore, en dylik demonstration dock icke, då det icke är första gången som fremmande ministrar hafva deltagit i utförande af hofkotteriers planer, Vär teaterdirektör, etatsrådet Heiberg, ärnar att med det allraförsta, tillika med sin älskvärda och evigt ungdomliga fru, den berömda skådespelerskan, besöka Stockholm, dessvärre för eder, icke för att skänka Sverige någon dramatisk njutning, utan endast på en lustresa. Emellertid vore det icke omöjligt att med denna lustresa tillika kunde förenas en affärsresa; ty, som vi höra, önskar den nya svenska teaterdirektören snappa mamsell Bergnehbr ifrån oss och förhandlivgarne härom kunna då lämpligen mundtligt ega rum mellan baron Bonde och etatsrådet Heiberg. Efter vår kännedom om den sistnämnde skall han visst visa sig villigare att lösa mamsell Bergnehr från sitt engagement än Köpenhamns publik; icke derföre som skulle han vara så genomträngd af skandinaviska sympathier, att han ogerna vill stå våra grannars önskningari vägen, utan derföre att br etatsrådet aldrig varit någon älskare af den s. k. stora operan, som genom mamsell Bergnehrs bortgång visserligen skulle tillsvidare falla nediförgätenhet. Köpenhamns publik vill naturligtvis ogerna se, att en sångerska, som erhållit hela sin musikaliska utbildning vid härvarande teater, skulle gå bort just nu, då hon står nära sin kulminationspunkt, och detta så mycket mera, som pubJiken har långt mera smak för den större musiken, än etatsrådet Heiberg, som har en formlig. mani för vådeviller, hvars skapare hos oss han sjelf är.