ganska stor vigt, meddela vi längre fram i
bladet en särskild redogörelse för den behand-
ing detsamma hittills erhållit.
Vår lagstiftning har redan förut haft myc-
ket svårt att reda sig i fråga om de 8. k.
försvarslösa, och lagbestämmeiserna, som huf-
vudsakligen varit af preventiv natur, eller af-
sett att skydda samhället emot personer, som
. anseende till sitt dåliga uppförande, i före-
ning med fattigdom och uselhet, ansågos far-
liga för samhällsordningen, har härvid allt för
ofta blottställt sig för att drifva de skyddande
itgärderna för längt samt, genom rättsvidriga
ngrepp i den personliga friheten, behandla sö-
som öfverträdelser och brott hvad som egent-
ligen icke är någon öfverträdelse af samhäölis-
ordningen.
Sjelfva ordet försvarslös ör af den obestämda
beskaffenhet, att det aldrig borde finnas i nå-
gon lag, och för att inse detta, behöfver man
blott genomläsa den besynneriga definition
som lösdrifveristadgan lermnear å denna be-
nämning.
Definitionen på försvarslös är nemligen
enligt 1 af nämnde stadga följande:
Säsom försvarslös anses den, hvilken icke äri all-
män tjenst, eller icke idkar fria konster, studier, han-
del, fabriksrörelse, handtverk, sjöfart, jordbruk, bergs-
bruk, eller annat dylikt näringsfäng, eller bevisligen
af egna tillgångar eller genom andras värdnad eger
sin bergning, eller innehar sädan tjenst, som gällande
legostadga för husbönder och tjenstehjon samt han-
dels-, fabriks- och bandtverksreglementen föreskrifra,
eller ock eljest, enligt intyg af behörig embetsmyn-
dighet eller tjensteman eller sockennämnd eller i nä-
sta 6 omnämnd tillsyningsman för den socken eller
stad, som personen tillhör, är kärd såsom den der
ärligen sig försörjer.
Genom att uppräkna alla, som icke äro för-
svarslösa, söker lagen att bestämma hvilka som
äro det. Redan häri är en svårighet, somutvisar
att lagstiftningen råkat på afvägar, ty då rätts-
begreppen äro af den beskaffenhet att de ej
kunna uttryckas genom ord med bestämd be-
tydelse, så kan det tagas för gifvet att dessa
begrepp äro oriktiga.
Men det är ej vår mening att nu angripa
gällande lösdrifveriförfattning, utan vi vilja
blott framhålla vådan deraf att vidare utbilda
denna författning i en sädan riktning, att de
moraliska fel som man ej straffar hos de rika,
nemligen lättja och liderlighet, skola all-
varsamt straffas, då de finnas hos de fattiga.
Vi medgifva gerna att ämnet kan hafva
sina stora praktiska svårigheter, men man bör
dock derföre icke förbise rättvisans allmänna
fordringar; ty om de öfvergifvas och lagarne
derigenom förlora sitt moraliska inflytande på
folket, kunna de olyckliga följderna häraf icke
afbjelpas genom godtyckliga tvångslagar. Vi
skola emedlertid för att icke i dag alltför
mycket trötta våra läsare med detta allvar-
samma ämne, uppskjuta till en följande arti-
kel att vidare yttra oss om de förslag som i
förevarande fråga blifvit framställda.