ganska stor vigt, meddela vi längre fram i bladet en särskild redogörelse för den behanding detsamma hittills erhållit. Vår lagstiftning har redan förut haft mycket svårt att reda sig i fråga om de 8. k. försvarslösa, och lagbestämmeiserna, som hufvudsakligen varit af preventiv natur, eller afsett att skydda samhället emot personer, som . anseende till sitt dåliga uppförande, i förening med fattigdom och uselhet, ansågos farliga för samhällsordningen, har härvid allt för ofta blottställt sig för att drifva de skyddande itgärderna för längt samt, genom rättsvidriga ngrepp i den personliga friheten, behandla sösom öfverträdelser och brott hvad som egentligen icke är någon öfverträdelse af samhäölisordningen. Sjelfva ordet försvarslös ör af den obestämda beskaffenhet, att det aldrig borde finnas i någon lag, och för att inse detta, behöfver man blott genomläsa den besynneriga definition som lösdrifveristadgan lermnear å denna benämning. Definitionen på försvarslös är nemligen enligt 1 af nämnde stadga följande: Säsom försvarslös anses den, hvilken icke äri allmän tjenst, eller icke idkar fria konster, studier, handel, fabriksrörelse, handtverk, sjöfart, jordbruk, bergsbruk, eller annat dylikt näringsfäng, eller bevisligen af egna tillgångar eller genom andras värdnad eger sin bergning, eller innehar sädan tjenst, som gällande legostadga för husbönder och tjenstehjon samt handels-, fabriksoch bandtverksreglementen föreskrifra, eller ock eljest, enligt intyg af behörig embetsmyndighet eller tjensteman eller sockennämnd eller i nästa 6 omnämnd tillsyningsman för den socken eller stad, som personen tillhör, är kärd såsom den der ärligen sig försörjer. Genom att uppräkna alla, som icke äro försvarslösa, söker lagen att bestämma hvilka som äro det. Redan häri är en svårighet, somutvisar att lagstiftningen råkat på afvägar, ty då rättsbegreppen äro af den beskaffenhet att de ej kunna uttryckas genom ord med bestämd betydelse, så kan det tagas för gifvet att dessa begrepp äro oriktiga. Men det är ej vår mening att nu angripa gällande lösdrifveriförfattning, utan vi vilja blott framhålla vådan deraf att vidare utbilda denna författning i en sädan riktning, att de moraliska fel som man ej straffar hos de rika, nemligen lättja och liderlighet, skola allvarsamt straffas, då de finnas hos de fattiga. Vi medgifva gerna att ämnet kan hafva sina stora praktiska svårigheter, men man bör dock derföre icke förbise rättvisans allmänna fordringar; ty om de öfvergifvas och lagarne derigenom förlora sitt moraliska inflytande på folket, kunna de olyckliga följderna häraf icke afbjelpas genom godtyckliga tvångslagar. Vi skola emedlertid för att icke i dag alltför mycket trötta våra läsare med detta allvarsamma ämne, uppskjuta till en följande artikel att vidare yttra oss om de förslag som i förevarande fråga blifvit framställda.