dessa ämnen för den möjligtvis blifvande
statsmannen eller vetenskapsmannen, än för
ten blifvande bonden eller hanstverkaren.
Och hvad de öfriga kunskapsärsnena augår,
månne til exempel grundligheten af detfran-
ida matematiska studiet, vid den älder dä ett
sådant bör inträda, skulle förlora derpå, ora
sossen hade börjat med enkla öiningar i krop-
vars och figurers jemförands och åtskiljande
vå åskåduingens och erfarenhetens väg och
leras empiriska aftecknande, innan han får
sfvergå till Eukides eller deremot svarande
ärobok? — eller med öfningar uti hufvud-
räkniog och en lefvande nppfattving af tal-
förhållandena, innan han öfvergår tit! den mera
ibstrakta sifferräkningen? — eller om han
illäfventvrs skulle hafva lärt sig, huru ånga
eunstycken gå på en skilling, eiler harn månSa
jungfrur på en kanna o. 8. v., innan han ännu
ärt ens definitionerna på aritmetik och geo-
metri, än mindre på postulater och axiomer
m. m.? Är man icke redan så tämmeligen:
5fverens derom, att hvarken det historiska ei-
jer det geografiska studiet någonting förlora,
atan att fastmera båda vinna derpå, att man
hellre begynner med fäderneslandet, dess min-
aen och dess natur, än t. ex. med Assyrien
och Babylonien, elier med jordklotet och de
abstrakta cirklarne och axlarne derpå? Och
bvad slutligen språkundervisningen beträffar,
månne icke den förlust, som för de främmande
döda eller lefvande språkens lärande kan an-
ses uppkomma derigenom, att man uppsköte
deras begynnande ett eller annat år, möjligen
skulle kunna fullt uppvägas af en tidigare lagd
Jesto grundligare underbyggnad i modersmå-
iet, i förening framför allt med en mera skärpt
iakttagelseförmåga samt en större mognad i
förståndets och själskrafternas utveckling öf-
verhufvud?
Ty det är väl ändå denna utveckling vida
mera än det ena eller andra kunskapsämnet i
och för sig, som måste afses vid den första
barnaundervisningen, och det i folkskolan lika
väl som i den så kallade lärda skolan. Vi
hafva nemligen för vår del svärt att öfvertyga
088 derom, att den blifvande bonden eller sme-
len eller snickaren skulte, för att blifva dug-
lig inom sin krets, vara mindre i behof af
uppmärksamhet och förstånd och en öfvad
rankeförmåga, än den biifvande embetsman-
aen eller professorn inom sin, eler omvändt
att man vid de senares uppfostran skulle böra
på förband mindre afse behofvet af praktisk
Juglighet för Jifvet, än vid de förres. Vi
hafva inom kretsen af vår egen erfarenhet sett
för många och för bedröfliga prof på förfelad
lefnadsverksamhet och derigenom äfven för-
störd Jefnadslycka just till följe af det upp-
fostringssystem, som alltför länge hyllat dy-
lika åsigter, för att längre kunna vara dem
allgifna.
Den Lfligare fattningsgåfvan och den träg-
vare fliten hos barnen Jläta icke beräkna sg
-fter föräldrarnes vilkor. Det torde lika lätt
kunna hända, att baronens eller brukspatro-
nens son är ett dumhufvud och torparens ett
snille, som omvändt. Hvilka missförhöllan-
ien, hvilka olyckor, hvilka förlusier för sam-
hället ej mindre än för enskilte, uppkon. 2
2j dessutom af detta föräldrarnes äflande, att
sönerna så vidt möjligt skola följa faderns
samhällsställning? Huru ofta händer ej t. ex.,
att sonen af en embetsman blifvit af naturen
danad att hellre arbeta med armarne, än med
hufvudet, men att han genom en uppfostran,
hvars uteslutande syfte varit att proppa i det
senare allehanda lärdomskram, som han dock
icke duger att i lifvet använda, göres allde-
les oskicklig till både det ena och det andra?
Vi kunna icke undgå att härvid påminna oss
de betraktelser och upplysningari detta ämne,
för hvilka vi haiva grefve Torsten Ruden-
schöld att tacka ul hans utgifna skrifter om
Ståndscirkulationen och om Folkskolan, och
hv:lka visserligen icke ännu blifvit så behjer-
tade, som de förtjena. :
Låtom oss således öppet tillstå det: Hvad
som gör, att man ännu hos oss redan i den
spädare barndomen skiljer de förmögnes och
de fattiges barn i olika skolor, är icke egent-
ligen nägot i sakens natur grundadt behof ur
pedagogisk synpunkt utan fördomen och hög-
färden hos de förstnämnde, samt den före-
ställningen att det offentliga af staten under-
hållna elementarläroverket har skickligare lä-
rare, än den kommunala folkskolan, hvilket
väl äfven ofta — ehuru numera icke ens all-
tid — torde vara fallet. Denna fördom näres
genom den författning för de allmänna läro-
verken, hvilken man i afseende på vilkoren
för intagning låtit förblifva orubbad, äfven se-
dan folkskolor vid de förras sida allmänneli-
gen upprättades, och som i detta afseende ännu
qvarhäller det svenska elementarläroverket på
en lägre grad, än som numera veterligen an-
ses böra tillhöra de af staten underhållna all-
männa läroverken uti något annat land i Eu-
ropa.
För en stegring af dessa fordringar och
i sammanhang dermed en ändamålsenligare
arbetets delning emellan folkskolan och ele-
mentarläroverket kunde dessutom ännu flera
skäl anföras, såväl ur pedagogisk som ur med-
borgerlig och statsekonomisk synpunkt, med
hvilkas ytterligare utveckling vi likväl här icke
vidare vilja uppehålla oss.
Vi förbise icke de betänkligheter, som ännu
mången gång med skäl måste möta folksko-
lans anlitande för barn, hvilkas föräldrar hafva
råd att umbära henne; och sannolikt blefve i
företa hand följden af stegrade inträdesfor-
dringar vid elementarläroverken, att den en-
skilda undervisningen mera än förut anlitades
för den spädare åldern. Men anledningarne
till dessa betänkligheter skulle likväl smånin-
gom allt mera bortfalla, i samma mån som
folkskolan blefve äfven af sådana föräldrar
mera anlitad, sedan de nemligen först väl
börjat taga någon kännedom om hennes till-
varo och derefter, såsom ofelbart skulle in-
träffa, intressera sig för hennes förbättring.
Ty det största hindret för folkundervisnin-
gens uppkomst i vårt land är, att man icke
ännu hos oss vuxit ifrån den fördomen att
anse folkskolan såsom blott och bart en fattig-