dra, småningom allt mer sammansmåltande. Vid klart väder lärer man kunna sköpja Bergens stifts snöfjäll. Midt omot lög en hög, skogig äs, derutur blott en enda menniskoboning, (?) Tönnerns kyrka framskymtade. Öfver hela landskapet låg en dyster dager, ty himlen var full af moln. Kolsås utgör en vardes, d. ä. hvad vi i Sverige kalla: vårkasberg, som korresponderar med en varde längre i söder och Gyri varde ät norr. På spetsen stod en mängd uppresta torra trädstänger, färdiga att antändas och uppflamma. Uti det norrska ölet — i parenthes sagdt dubbelt så godt och fyra gänger billigare än det svenska bäjerska ölet — tömdes pä Kolsaas spets en skäl för Norges sköna, stolta natur. Man förstod nu, yttrade bland annat talaren, hvarföre norrmannen lyfte sitt hufvud högt — han mäste se upp mot sina stolta berg och blicken stiger då ett godt stycke mot himlen. Man förstår hans känsla af frihet och sjelfständighet, ty en sådan känsla fyller menniskan, då hon ensam, på bergets höjd blickar ut öfver naturen. — Sängarens toner ljödo friskt på bergstoppen. I särskilta afdelningar, hvar och en med sin Mzerkesmand, tågade man ned utför berget och vandrade till Helgerud-höjden — en temligen jemn ås — der en mängd tält voro uppslagna, i hvilka kall mat, vin, öl oeh punsch serverades, under taffelmusik. En stor massa allmoge var samlad här rundtomkring och man säg på en öppen plats de hvita mössorna i hvirflande dans med bygdens unga-tärnor. I Levre bondgård voro en mängd norska bönder samlade. De svenskar, som här gästade, voro snart goda vänner med de kraftiga, enkla männen och under jubel tömdes skälen för Norges bondelif, för Norges allmoge. Hemkomna temligen sent på attonen drogo väl de flesta till hvila i sina familjer — mänga voro dock äfven i dag engagerade för souper eller bal. Måndagen d. 28 Juni har på f. m. blifvit använd dels till besök i de offentliga samlingarne, och i cellfängelset, dels till en färd omkring den nya vägen, som är anlagd ifrin Fredrikshallssidan till Christiania. Den gamla vägen har nemligen gätt öfver Enerhougens bergsäs och har varit ytterst besvärlig likasom de flesta af dessa gamla vägar, hvilkas gång ursprungigen bestämdes af getterna, vära äldsta civila ingeniörer. Till undvikande af dessa är nu en ny väg lagd utåt Christianiafjordens strand, hvilken kan an. ses för ett riktigt jätteverk. På ena sidan är klippan flera alnar nedsprängd, på den andra stiga höga stenmassor upp ur daleo. Denna väg är -14,000 alnar lång och skall hafva kostat omkring 340,000 sv. rår rgs. När man ser hvilka stora byggnader Norge uttört efter sin sjelfständighet — jag nämner blott slottet, universitetsbyggnaderna, cellfängelset, det nya hospitalet för svagsinta, den nya vägen och nu sednast jernvägen — då mäste man beundra den kraft, som bor i detta land. Det är sådana underverk, som friheten skapat och som endast friheten kan skapa., Middagen denna dag tillbragtes af de aldra flesta inom de familjer, hos hvilka de blifvit upptagna. Mänga sanna och bjertliga uttryck tolkades här af de ädle norska värdarne för deras svenska gäster och bröder; mänget enskildt vänskapsband beseglades och mänget välkommen äter, och välkommen till oss utbyttes. På aftonen var festen i Klingenberg, säkert en af de mest storartade, som blifvit gifven i norden. Detbehöfrer blott sägas, att nära 3000 personer här souperade. Nu voro nemligen äfven damer inbjudna; hvarje deltagare i festen hade rätt att föra med sig en dam. — Klingenberg är Christiania Tivoli, ehuru af en inskränkt terräng. ; I denna park lustvandrade nu somliga med sina damer; andra dansade i salongen; nägra hvilade på bänkarne, några vid springbrunnen. Det var ett oändligt hvimmel och de smukke norske Piger, voro föremäl för särskild uppmärksamhet. De sednare voro ej fåtaliga, men dock står Christiania i detta hänseende icke obetydligt tillbaka för Stockholm, hvarest naturens skönhet knappast öfverträffar de mänga lefvande skönheterna. Omkring kl. 12 sjöngo Upsala sångare flera svenska sänger, hvilka ähördes med stor förnöjelse; derefter intogs soupern och det präktiga fyrverkeriet med sina raketer, solar och eldregn afbrändes. Men nu kom äfven ett annat regn, af mindre lysande art. Alla menniskor trängde sig in under tak, särdeles i danssalongen, hvarest en ny, öfverraskande högtidlighet förestod. Christiania damer hade hemligen lätit för Upsala studentkär förfärdiga ett dyrbart standar — gult och blätt siden, i midten en lyra med en stjerna ofvanför, omgifven af en eklöfskrans i guld — hvilken här frambars och öiverlemnades till Upsala studenter af prof. Welhaven. fanan utvecklades och emottogs af de vära, sedan 29. Staaf uttalat nägra varma och vackra tacksä g ord och utbragt ett lefve för Christiania damer. Denna händelse var för de flesta en fullkomlig öfverraskning, ty den hade blifvit hållen hemlig till sista stunden. Man mä undra öfver huru sådant var möjligt, men det var deek förhållandet. Dansen fortsattes åter en stund, men de flesta begäfvo sig ut att under det strömmande regnet finna sina vagnar. Tisdagen den 29 var afskedets dag. Sedan alla anordningar för afresan voro träffade och ätskilliga afskedsfrukostar intagna, dels i enskilda hus, dels vid table öChöte i frimurarelogen, samlades gäster och värdar i frimurarelogens stora sal. Gallerierna voro uppfyllda af fruntimmer och pere i den stora salen böljade en sammanpackad menniskomassa. Magister Sahlin utbragte skälen för Norge och Upsalasängen afsjöng eit Farväl till Norge. Kand. Gjerdtsen höjde å norrmännens sida Bragebägaren; adj. Svedelius föreslog, en skäl för Norges arbete och utveckling; mag. Nordvall uttalade de resandes sista tacksägelse och afsked och kand. Fries framförde norrmännens sista Lef väln. — Jag tror att äfven ett par talare dessutom uppträdde, men det var hardt nära omöjligt att hälla reda derpäi. Sedan det sista dänet af de smattrande champagnekorkarne tystnat, de sista glasen blifvit tömda och de sista handslegen gifna, uttågade vi med sången i spetsen, upder förnyadt blomsterregn från gallerierna, ifrår den festliga salen direkte ned till hamnen. Liksom vid vär ankomst så var äfven nu en oräknelig mängd af menniskor samlad utit hela stranden, på alla fartyg och i mänga små båtar. KI. 6 lade Berzelius från hamnen under dundrande saluter ifrån alla fartyg i hamnen och ifrån fästningen samt under upprepade bhurrarop ifrån alla vänner på stranden. För sista gången sökte och fann man nägra af sina närmare bekantas vänliga afskedsblickar — snart sammansmälte allt uti en enda oredig massa — snart framgick åter Berzelius med sin jemna, krafiiga fart utät. Christianiafjordens vatten. Men — ej trifves sorgset vemod länge i ungdomsbjertan. Flera norrmän voro med ombord och följde -oss-en del till Dröbak, en del till Horten, några få ända till Götheborg. Nu var det vär tur att vara värdar. Ocksä-gick det-temligen hett till under sköldarne. Många af oss hade ifrän sina värdar fätt sig ytterligare redsända vinbuteljer, apelsiner m. m. Dessa korde dock intagas mellan Norges berg. Vid Hortep, der han sedan gick af bord, uppstod Chritianist borgmästare Fougstad på kommandopallen och slog skålen för en lycklig resa. När nattens tunga moln. onsvepte oss i sin skymning voro vi äter ute på bafiet, på Nordsjöns oroliga vägor. Här bildade sig äte: olika grupper på och under däck. Lyckliga de-son Fubvit denna sednare tillflykt, ty efter midnatten började hafvet rulla allvarsamt och regn nedstörtat. Det var de mörka skuggorna som uppstodo tafor af idel solsken och ljuseffekter, kanske just ör attlåta ljuset framstå så mycket klarare. På den regpigt natten följde äfren en kulen, stormig försiddag med sjösjuka, trötthet och en viss nedslagerhet, hvilken ej ens de glada minnena förmådde 4 Iet var .derföre med en särdeles angenäm vigtraxt på eftermiddagen landade vid Göthe.