dra, småningom allt mer sammansmåltande. Vid
klart väder lärer man kunna sköpja Bergens stifts
snöfjäll. Midt omot lög en hög, skogig äs, derutur
blott en enda menniskoboning, (?) Tönnerns kyrka
framskymtade. Öfver hela landskapet låg en dyster
dager, ty himlen var full af moln.
Kolsås utgör en vardes, d. ä. hvad vi i Sverige
kalla: vårkasberg, som korresponderar med en varde
längre i söder och Gyri varde ät norr. På spetsen
stod en mängd uppresta torra trädstänger, färdiga att
antändas och uppflamma.
Uti det norrska ölet — i parenthes sagdt dubbelt
så godt och fyra gänger billigare än det svenska bä-
jerska ölet — tömdes pä Kolsaas spets en skäl för
Norges sköna, stolta natur. Man förstod nu, yttrade
bland annat talaren, hvarföre norrmannen lyfte sitt
hufvud högt — han mäste se upp mot sina stolta
berg och blicken stiger då ett godt stycke mot him-
len. Man förstår hans känsla af frihet och sjelfstän-
dighet, ty en sådan känsla fyller menniskan, då hon
ensam, på bergets höjd blickar ut öfver naturen. —
Sängarens toner ljödo friskt på bergstoppen.
I särskilta afdelningar, hvar och en med sin Mzer-
kesmand, tågade man ned utför berget och vandrade
till Helgerud-höjden — en temligen jemn ås — der
en mängd tält voro uppslagna, i hvilka kall mat, vin,
öl oeh punsch serverades, under taffelmusik. En stor
massa allmoge var samlad här rundtomkring och man
säg på en öppen plats de hvita mössorna i hvirflande
dans med bygdens unga-tärnor.
I Levre bondgård voro en mängd norska bönder
samlade. De svenskar, som här gästade, voro snart
goda vänner med de kraftiga, enkla männen och un-
der jubel tömdes skälen för Norges bondelif, för
Norges allmoge.
Hemkomna temligen sent på attonen drogo väl de
flesta till hvila i sina familjer — mänga voro dock
äfven i dag engagerade för souper eller bal.
Måndagen d. 28 Juni har på f. m. blifvit använd
dels till besök i de offentliga samlingarne, och i cell-
fängelset, dels till en färd omkring den nya vägen,
som är anlagd ifrin Fredrikshallssidan till Christiania.
Den gamla vägen har nemligen gätt öfver Enerhou-
gens bergsäs och har varit ytterst besvärlig likasom
de flesta af dessa gamla vägar, hvilkas gång ursprung-
igen bestämdes af getterna, vära äldsta civila inge-
niörer. Till undvikande af dessa är nu en ny väg
lagd utåt Christianiafjordens strand, hvilken kan an.
ses för ett riktigt jätteverk. På ena sidan är klippan
flera alnar nedsprängd, på den andra stiga höga sten-
massor upp ur daleo. Denna väg är -14,000 alnar
lång och skall hafva kostat omkring 340,000 sv. rår
rgs. När man ser hvilka stora byggnader Norge ut-
tört efter sin sjelfständighet — jag nämner blott slot-
tet, universitetsbyggnaderna, cellfängelset, det nya
hospitalet för svagsinta, den nya vägen och nu sed-
nast jernvägen — då mäste man beundra den kraft,
som bor i detta land. Det är sådana underverk, som
friheten skapat och som endast friheten kan skapa.,
Middagen denna dag tillbragtes af de aldra flesta
inom de familjer, hos hvilka de blifvit upptagna.
Mänga sanna och bjertliga uttryck tolkades här af de
ädle norska värdarne för deras svenska gäster och
bröder; mänget enskildt vänskapsband beseglades och
mänget välkommen äter, och välkommen till oss
utbyttes.
På aftonen var festen i Klingenberg, säkert en af de
mest storartade, som blifvit gifven i norden. Detbe-
höfrer blott sägas, att nära 3000 personer här sou-
perade. Nu voro nemligen äfven damer inbjudna;
hvarje deltagare i festen hade rätt att föra med sig
en dam. — Klingenberg är Christiania Tivoli, ehuru
af en inskränkt terräng. ;
I denna park lustvandrade nu somliga med sina
damer; andra dansade i salongen; nägra hvilade på
bänkarne, några vid springbrunnen. Det var ett
oändligt hvimmel och de smukke norske Piger, voro
föremäl för särskild uppmärksamhet. De sednare voro
ej fåtaliga, men dock står Christiania i detta hänse-
ende icke obetydligt tillbaka för Stockholm, hvarest
naturens skönhet knappast öfverträffar de mänga lef-
vande skönheterna. Omkring kl. 12 sjöngo Upsala
sångare flera svenska sänger, hvilka ähördes med stor
förnöjelse; derefter intogs soupern och det präktiga
fyrverkeriet med sina raketer, solar och eldregn af-
brändes. Men nu kom äfven ett annat regn, af min-
dre lysande art. Alla menniskor trängde sig in un-
der tak, särdeles i danssalongen, hvarest en ny, öf-
verraskande högtidlighet förestod. Christiania damer
hade hemligen lätit för Upsala studentkär förfärdiga
ett dyrbart standar — gult och blätt siden, i midten
en lyra med en stjerna ofvanför, omgifven af en ek-
löfskrans i guld — hvilken här frambars och öiver-
lemnades till Upsala studenter af prof. Welhaven.
fanan utvecklades och emottogs af de vära, sedan
29. Staaf uttalat nägra varma och vackra tacksä
g ord och utbragt ett lefve för Christiania damer.
Denna händelse var för de flesta en fullkomlig öf-
verraskning, ty den hade blifvit hållen hemlig till
sista stunden. Man mä undra öfver huru sådant var
möjligt, men det var deek förhållandet.
Dansen fortsattes åter en stund, men de flesta be-
gäfvo sig ut att under det strömmande regnet finna
sina vagnar.
Tisdagen den 29 var afskedets dag. Sedan alla
anordningar för afresan voro träffade och ätskilliga
afskedsfrukostar intagna, dels i enskilda hus, dels vid
table öChöte i frimurarelogen, samlades gäster och
värdar i frimurarelogens stora sal. Gallerierna voro
uppfyllda af fruntimmer och pere i den stora salen
böljade en sammanpackad menniskomassa.
Magister Sahlin utbragte skälen för Norge och Up-
salasängen afsjöng eit Farväl till Norge.
Kand. Gjerdtsen höjde å norrmännens sida Brage-
bägaren; adj. Svedelius föreslog, en skäl för Norges
arbete och utveckling; mag. Nordvall uttalade de re-
sandes sista tacksägelse och afsked och kand. Fries
framförde norrmännens sista Lef väln. — Jag tror
att äfven ett par talare dessutom uppträdde, men det
var hardt nära omöjligt att hälla reda derpäi. Sedan
det sista dänet af de smattrande champagnekorkarne
tystnat, de sista glasen blifvit tömda och de sista
handslegen gifna, uttågade vi med sången i spetsen,
upder förnyadt blomsterregn från gallerierna, ifrår
den festliga salen direkte ned till hamnen. Liksom
vid vär ankomst så var äfven nu en oräknelig mängd
af menniskor samlad utit hela stranden, på alla far-
tyg och i mänga små båtar. KI. 6 lade Berzelius
från hamnen under dundrande saluter ifrån alla far-
tyg i hamnen och ifrån fästningen samt under upp-
repade bhurrarop ifrån alla vänner på stranden. För
sista gången sökte och fann man nägra af sina när-
mare bekantas vänliga afskedsblickar — snart sam-
mansmälte allt uti en enda oredig massa — snart
framgick åter Berzelius med sin jemna, krafiiga fart
utät. Christianiafjordens vatten.
Men — ej trifves sorgset vemod länge i ung-
domsbjertan. Flera norrmän voro med ombord och
följde -oss-en del till Dröbak, en del till Horten, nå-
gra få ända till Götheborg. Nu var det vär tur att
vara värdar. Ocksä-gick det-temligen hett till under
sköldarne. Många af oss hade ifrän sina värdar fätt
sig ytterligare redsända vinbuteljer, apelsiner m. m.
Dessa korde dock intagas mellan Norges berg. Vid
Hortep, der han sedan gick af bord, uppstod Chri-
tianist borgmästare Fougstad på kommandopallen och
slog skålen för en lycklig resa. När nattens tunga
moln. onsvepte oss i sin skymning voro vi äter ute
på bafiet, på Nordsjöns oroliga vägor. Här bildade
sig äte: olika grupper på och under däck. Lyckliga
de-son Fubvit denna sednare tillflykt, ty efter mid-
natten började hafvet rulla allvarsamt och regn ned-
störtat. Det var de mörka skuggorna som uppstodo
tafor af idel solsken och ljuseffekter, kanske just
ör attlåta ljuset framstå så mycket klarare. På den
regpigt natten följde äfren en kulen, stormig för-
siddag med sjösjuka, trötthet och en viss nedsla-
gerhet, hvilken ej ens de glada minnena förmådde
4 Iet var .derföre med en särdeles angenäm
vigtraxt på eftermiddagen landade vid Göthe.