I Jag finner att min undergång är beslutad,,
yttrade han långsamt; xbetänken likväl, mina
verrar, att utsigterna för en strid, lik vår, äro
öränderliga och osäkra! Besegrad i dag; kan
ag segra i morgön. :Adelmod är också en
politik, och j bören visa någon skonsamhet
mot en fiende, som är i ert väld.,.— Ingen
skonsamhet mot förrädare !s utropade Etienne.
— Jag skall icke glömma dessa ord., genmälte
Landais med: en betydelsefull: blick, — Du
skall icke få lång tid att minnas dems, sva-
vade narren. -
. Han framträdde härmed mot hertigen; som
hittills med sorglös likgiltighet följt denna
tvist:
I sMönseigneur!s utropade han; pvi kunna
lätt efterskänka våra öfriga anspråk, men vi
fördra denne mans lif. Vid all rättvisa, och
vid er egen frid, besvärja vi er att underteckna
åen akt, som vi nyss öfverlemnat er., — Här
ir dena, svarade Landais, i det han uppveck-
ade pergamentet. Monseigneur har der teck-
nat sitt namn och uttryckt sin vilja; det är
jag som verkställer den. — Hvad vill du
säga?, — rJag vill säga, mina herrar adels-
män, att jag, i den här närvarande hertigens
namn, arresterar er alla.n — Os8?, — Skå-
den här sjelfva ordern, uppsatt på andra: si-
dan: af er öfvermodiga ansökning; som j sen,
mina herrar, hafva utsigterna förändrat sig...
Era värjor!s — Kom och tag dem, om du
kan! ropade vicomte de Rohan, dragande sin
egen ur slidan.
Alla följde hans exempel, men Landais hade
redan ilat till ett fönster, en hvissling ljöd,
och nästan i samma ögonblick instörtade i sa-
Jen de adelsmän, som utanför vaktade porten,
förföljde af Clartisre och dess bågskyttar,
På samma gång visade sig: l löndörren
Jacques Guibe med gitt manskap.
Vid alla djeflar, vi äro förrådde!, ropade