Etienne och söiderbröt med raseri sin värja.
— yIngen skonsamhet mot förrädare!. svarade
Landais bittert; det var ju så ni sade, mes-
sire Etienne?s
Derpå vände han sig mot sin systerson och
tillade kallt:
sGuibe, gör din: skyldighet !v
Den sednare började, biträdd af sina båg-
skyttar, att åfväpna adelsmännen., Under det
denna förödmjukande förrättning pågick, nal-
kades dem hertigen.
Jag förutsade ju er, mina herrar, yttrade
han hånande, att j spelten ett farligt spel!
Som j sen, har jag gäldat en öfverraskning
med: en:idylik, och vi: äro nu qvitt... Hvad
åter angår de ädla herrar, som ännu fattas i
samlingen; och som efter er utsago skulle
tjena mig. till eskort, så varen utan fruktan!
Vi skola invänta dem, och mina seneschaler
skola nög taga vara på dem.,
Adelsmännen. sågo bestörta på hvarandra.
rHuru kunna varna .dem? yttrade de. Bo-
han helt sakta till Etienne, — Har man icke
öfverenskommit om någon signal, i kändelse
af fara?, — Ett ljus i detta fönster.v
Etiennes spanande blick upptäckte Guibes
blindlykta, som qvarstod på golfvet; han be-
mäktigade sig densamma och lät den gå ur
hand i band fram till fönstret, der den upp-
ställdes. ij : :
Landais blef i detta ögonblick varse Albert,
som höll sig. afsides bland fackelbärarne; han
ropade honom vid namn.
Denne: unge man tillhör icke de våran, ut-
brast Etienne lifligt, xoch har icke tagit någon
del i uppresningen. Vi sammanstötte med
bonom af en tillfällighet och tvungo honom
att åtfölja oss, af fruktån att han kunde an-
gifva hvad han upptäckt; men, så framt nås
gon rättvisa finnes, kän han icke ställas till
ansvar för vårt företag, ej heller äf er be-