anmärkningen, uli ett partelt tpphåäfvande af en allmän kyrkoförfattning till förmån: för söx kande af ett enda stift icke synes med full rättvisa väl jörenligt. Det bör icke vara obekant för konsistorium att den kyrkoförfattning, hvarom här är fråga, nemligen den om pastoralförhöret, långt ifrån att, såsom konsistorium påstår, vara allmän d. v..s. ega allmängiltighet i verkligheten, hvarförutan allt ordände om en författnings allmänlighet torde vara ett nonsens, tvertom i mer än hälften eller sju af rikets stift, hvaribland sjelfva.erkestiftet, för längesedan in praxi förlorat sin gällande kraft. Vi sade att detta förhållande icke bör vara obekant för konsistorium, ochaf utlåtandets fortsättning synes tydligen, att; det ej heller är det, då der talas om ,de nt gällande obestämdare föreskrift:rna för pastoral-! förhöret, hvilka på olika håll i ulka etift blifvit tillämpade,, och det deraf härflytande behofvet af en ny författning, till vinnande af allmän likfermigbet. Hvad innebär detta ordande om de nobestämdare föreskrifternas och deras, af obestämdheten föranledda, olika tillämpning i olika stift, hvad inn det annat än ett mede; gifvande att konsistorium har sig det af sö-, kanderne till förmån för -sin petition äbero-; pade förhållandet väl bekant, ehuru konsisto-. rium, af courtoisie mot vederbörande embets! broderliga stiftstyrelser, gömmer sitt medgifvande bakom nobestämdares uttryck, som lik-! väl uttala en bestämd osanning, då de låta! påskina att de filosofiska och humanistiska äm-! nenas utesintande ur pastoralförhören i sju stift har sia grund i de obestämdaren före-! skrifterna för dessa förhör. Huru obestämda! dessa föreskrifter än må vara, så äro de dock! tillräckligt bestämda för att hvar och en som kan läsa innantill måste finna icke blott att. pastoralförhör :skall hållas i humanistiska och; filosofiska kunskapsarter, utan ock att till dessa höra latinska språket,rhetorik, logik, ethik m. m.! I det följande, under sitt härtåg mot sö-! kandernes argumenter emot det latinska talprofvet, påbördar domkapitlet dem en åsigt, som de aldrig uttalat och troligen ingen enda. af dem ens hyser. Konsistorium säger nemligen, att det måste medgifvas, att det arbete, som erfordras för beredelsen till detlatinska disputationsprofvet, nemliget studium af det klassiska Roms auktorer, är långt ifrån att vare andefattigt, såsom i ansökningen säges.n I ansökningen säges ingenstädes, att studiet af det klassiska Roms auktorer är andefattigt. Eller ligger väl något sådant påstående i följande ställe, det enda der ordet andefattig, begagnas och på hvilket det höga domkapit-! let lärer syfta: man bereder sig -till sitt la-, tinska disputationsspecimen på det sätt, att man urlexica och någon auetor ) letar ihop det förråd af ord och talesätt som man atttr gig behöfva för det eller de ämnen, i hvilka disputationen skall hållas; detta förråd bemödar! man sig att genom skriföfningar och solilo-) quier göra så lefvande och flytande för sig, som på detta sätt möjligen kan åstadkommas,! och sedan man på denna andefattiga öfning förstört en dyrbar tid, reser man till stiftsstaden 0. 8, v. Är det väl möjligt, att ur dessa ord, utan våldsam förvrängning, frampressa ett så befängdt påstående, som att studiet af det klassiska Roms auktorer skulle vara ändefattigt? Det är ju endast inöfningen af glosor och fraser som betecknas såsom andefattig. Om vii det föregående ej kunnat gilla domkapitlets förfarande, instämma vi dock af allt bjerta i den åsigten, att det åligger prestembetets innehafvare att oafiätliger tillvexa både i teoretisk insigt och praktisk förmåga-. Att denna sanning har samma klarhet och ovedersäglighet som den, att två gånger två är fyra, således är af en smula trivial natur, förminskar icke dess praktiska värde. Men ehuru vi fullkomligt dela domkapitlets tankar så väl härutinnan som beträffande en filosofisk examenskurs vid rikets universiteter för blifvande prester, så kunna vi dock icke instämma deruti, att den teoretiska insigten hos presterskapet befordras genom en i äldre år af yttre tvång företagen lexläsning. Ett dylikt arbete är ett Sisyphusarbete, lika betungande som fruktlöst för Sisyphus sjelf och lika. ömkligt som löjligt för vittnena till detsamma, En prestman utan litterärt intresse, utan den underbyggnad hvaraf detta i viss mån betingas, en prestman, som måhända alltifrån sin ordination icke öppnat någon annan bok än hvad den oundgängligaste yttre nödvändighet tvuogit honom till; en sådan erson som vid 40 å 50 års ålder börjar att äsa till pastoralexamen och slår sig igenom taliter qualiter, heldst examinatorerne äro lagligen förpligtade att icke strängt förfara med gamla välförtjenta prestmän, hvad har en sådan vunnit i teoretisk insigt? Man bör icke med barn och ynglingar, hos hvilka man går på en förhoppning om framtida utveckling, förblanda mognade äldre män, som äro på andra sidan om sin kulmination både i fysiskt och psykiskt hänseende och som vanligen i moraliskt hänseende, men ännu oftare i intellektuellt ohjelpligt bibehålla den smak, som är derås egentliga eller under åratalens lopp blifvit deras andra natur. Hvad åter personer med vetenskapligt sinne beträffar, som. af det lefvandg intressets inre tvång drifvas till studier, så behöfvas, för befrämjande af deras teoretiska insigter, inga examina vid äldre år, Sådana mäns grundliga och gedigna insigter befordras bäst derigenom att de få gå sin egen väg, den väg som deras egen vetenskapliga dragning för dem utpekar. Konsistorium har äfven ett ord om prestmannens förbindelse att tillvexa i praktisk förmåga, Vi ha redan en gång förklarat vårt fullkomliga instämmande i hela denna tirad, och få nu till försäkran om vårt instämmande äfven bifoga den om vår uppriktiga högaktning förden oegenpnyttiga försakelse af egna framtidsi i I 1 I i i I I I I I I I ) Denna författare beböfver icke ens vara klassisk. Eller skulle det vara konsistorium obekant, att för beredelsen till spräket i ett latinskt taleprof läsningen af nyare latinska skrifter, t. ex. disputationer, anses medföra en ginväg? rst AKAN f t E v 8 i i S f