anmärkningen, uli ett partelt tpphåäfvande af
en allmän kyrkoförfattning till förmån: för söx
kande af ett enda stift icke synes med full rätt-
visa väl jörenligt. Det bör icke vara obe-
kant för konsistorium att den kyrkoförfatt-
ning, hvarom här är fråga, nemligen den om
pastoralförhöret, långt ifrån att, såsom kon-
sistorium påstår, vara allmän d. v..s. ega
allmängiltighet i verkligheten, hvarförutan allt
ordände om en författnings allmänlighet torde
vara ett nonsens, tvertom i mer än hälften
eller sju af rikets stift, hvaribland sjelfva.er-
kestiftet, för längesedan in praxi förlorat sin
gällande kraft. Vi sade att detta förhållande
icke bör vara obekant för konsistorium, och-
af utlåtandets fortsättning synes tydligen, att;
det ej heller är det, då der talas om ,de nt
gällande obestämdare föreskrift:rna för pastoral-!
förhöret, hvilka på olika håll i ulka etift blifvit
tillämpade,, och det deraf härflytande behofvet
af en ny författning, till vinnande af allmän
likfermigbet. Hvad innebär detta ordande om
de nobestämdare föreskrifternas och deras, af
obestämdheten föranledda, olika tillämpning i
olika stift, hvad inn det annat än ett mede;
gifvande att konsistorium har sig det af sö-,
kanderne till förmån för -sin petition äbero-;
pade förhållandet väl bekant, ehuru konsisto-.
rium, af courtoisie mot vederbörande embets!
broderliga stiftstyrelser, gömmer sitt medgif-
vande bakom nobestämdares uttryck, som lik-!
väl uttala en bestämd osanning, då de låta!
påskina att de filosofiska och humanistiska äm-!
nenas utesintande ur pastoralförhören i sju
stift har sia grund i de obestämdaren före-!
skrifterna för dessa förhör. Huru obestämda!
dessa föreskrifter än må vara, så äro de dock!
tillräckligt bestämda för att hvar och en som
kan läsa innantill måste finna icke blott att.
pastoralförhör :skall hållas i humanistiska och;
filosofiska kunskapsarter, utan ock att till dessa
höra latinska språket,rhetorik, logik, ethik m. m.!
I det följande, under sitt härtåg mot sö-!
kandernes argumenter emot det latinska tal-
profvet, påbördar domkapitlet dem en åsigt,
som de aldrig uttalat och troligen ingen enda.
af dem ens hyser. Konsistorium säger nem-
ligen, att det måste medgifvas, att det ar-
bete, som erfordras för beredelsen till detla-
tinska disputationsprofvet, nemliget studium
af det klassiska Roms auktorer, är långt ifrån
att vare andefattigt, såsom i ansökningen säges.n
I ansökningen säges ingenstädes, att studiet
af det klassiska Roms auktorer är andefattigt.
Eller ligger väl något sådant påstående i föl-
jande ställe, det enda der ordet andefattig,
begagnas och på hvilket det höga domkapit-!
let lärer syfta: man bereder sig -till sitt la-,
tinska disputationsspecimen på det sätt, att
man urlexica och någon auetor ) letar ihop det
förråd af ord och talesätt som man atttr gig
behöfva för det eller de ämnen, i hvilka dispu-
tationen skall hållas; detta förråd bemödar!
man sig att genom skriföfningar och solilo-)
quier göra så lefvande och flytande för sig,
som på detta sätt möjligen kan åstadkommas,!
och sedan man på denna andefattiga öfning
förstört en dyrbar tid, reser man till stiftssta-
den 0. 8, v. Är det väl möjligt, att ur dessa
ord, utan våldsam förvrängning, frampressa
ett så befängdt påstående, som att studiet af
det klassiska Roms auktorer skulle vara ände-
fattigt? Det är ju endast inöfningen af glo-
sor och fraser som betecknas såsom andefattig.
Om vii det föregående ej kunnat gilla dom-
kapitlets förfarande, instämma vi dock af allt
bjerta i den åsigten, att det åligger prest-
embetets innehafvare att oafiätliger tillvexa
både i teoretisk insigt och praktisk förmåga-.
Att denna sanning har samma klarhet och
ovedersäglighet som den, att två gånger två
är fyra, således är af en smula trivial natur,
förminskar icke dess praktiska värde. Men
ehuru vi fullkomligt dela domkapitlets tankar
så väl härutinnan som beträffande en filoso-
fisk examenskurs vid rikets universiteter för
blifvande prester, så kunna vi dock icke in-
stämma deruti, att den teoretiska insigten hos
presterskapet befordras genom en i äldre år
af yttre tvång företagen lexläsning. Ett dy-
likt arbete är ett Sisyphusarbete, lika betun-
gande som fruktlöst för Sisyphus sjelf och
lika. ömkligt som löjligt för vittnena till det-
samma, En prestman utan litterärt intresse,
utan den underbyggnad hvaraf detta i viss
mån betingas, en prestman, som måhända
alltifrån sin ordination icke öppnat någon an-
nan bok än hvad den oundgängligaste yttre
nödvändighet tvuogit honom till; en sådan
erson som vid 40 å 50 års ålder börjar att
äsa till pastoralexamen och slår sig igenom
taliter qualiter, heldst examinatorerne äro lag-
ligen förpligtade att icke strängt förfara med
gamla välförtjenta prestmän, hvad har en så-
dan vunnit i teoretisk insigt? Man bör icke
med barn och ynglingar, hos hvilka man går
på en förhoppning om framtida utveckling,
förblanda mognade äldre män, som äro på
andra sidan om sin kulmination både i fysiskt
och psykiskt hänseende och som vanligen i
moraliskt hänseende, men ännu oftare i in-
tellektuellt ohjelpligt bibehålla den smak, som
är derås egentliga eller under åratalens lopp
blifvit deras andra natur. Hvad åter perso-
ner med vetenskapligt sinne beträffar, som. af
det lefvandg intressets inre tvång drifvas till
studier, så behöfvas, för befrämjande af deras
teoretiska insigter, inga examina vid äldre år,
Sådana mäns grundliga och gedigna insigter
befordras bäst derigenom att de få gå sin
egen väg, den väg som deras egen vetenskap-
liga dragning för dem utpekar.
Konsistorium har äfven ett ord om prest-
mannens förbindelse att tillvexa i praktisk
förmåga, Vi ha redan en gång förklarat vårt
fullkomliga instämmande i hela denna tirad,
och få nu till försäkran om vårt instämmande
äfven bifoga den om vår uppriktiga högaktning
förden oegenpnyttiga försakelse af egna framtids-
i
i
I
1
I
i
i
I
I
I
I
I
I
I
) Denna författare beböfver icke ens vara klassisk.
Eller skulle det vara konsistorium obekant, att för
beredelsen till spräket i ett latinskt taleprof läsnin-
gen af nyare latinska skrifter, t. ex. disputationer,
anses medföra en ginväg?
rst AKAN
f
t
E
v
8
i
i
S
f