ett omfattande snille! Således har han nu äf-
ven uppgjört en taxa, för att underhjelpa
värdshusvärdarnas minne?
Ivon darrade af fruktan att adelsmännen
likaledes skulle vilja betala efter taxan.
Visserligen, messire,, stammade han, vis-
serligen, men adeln har aldrig rättat sig der-
efter. Att följa de priser skattmästaren be-
stämt, skulle ju vara att synas lyda honom;
våra nådiga herrar hafva dertill alltför mycken
aktning för sig sjelfva.
Och i det han trädde närmare, tillade han
liksom i förtroende:
Ser ni, messire, denna förordning är rik-
tad mot mig. Landais är min ovän, han vill
ruinera mig, — och likväl hafva vi i tio år
arbetat på samma verkstad! Men Pierre är
otacksam som en huggorm; värm honom vid
ert bröst och han skall stinga er.
- Han har då brutit med dig efter sin upp-
höjelse?, frågade Tregus.
Ja, och dertill afslagit alla mina ansöknin-
gar. Gud vet att jag ingalunda varit sparsam
på sådana. Jag har sökt allt som kan sökas,
sysslor, pensioner, privilegier; och vet ni
hvad han beständigt svarat mig? Jo, att man
måste ega grundade anspråk. Jag vill fråga,
mina herrar, om icke detta svar antyder en
adelns: fiende?,
Allt hvad du hittills sagt är sannt, inföll
den resande, som nyss förut tvistat med vär-
den om priset; du glömmer blott att tillägga
mästare, huruledes skattmästaren riktat dig :
sin enskilda förmögenhet. — Mig,, yttre?
Ivon. — Att han betalt tvåhundrade ecu!
guld för detta värdshus., — Huru? —
han, i ditt namn, för tusen gyllne englaln-
köpt det jordstycke, hvars afkastning gråg
det bröd du äter och den, ängsmark du
låter dina kor beta. — Men, hvar vet
du . . — Att han slutligen hjelpt divster,