Teater.
Vår teaterrevy har nu länge legat nere. Skälet
dertill är helt enkelt, att vi befinna oss i la saison
morte, ett oegentligt namn likväl på den tid af ä-
ret då allt uti naturen är friskhet och lif. Men vi
skulle icke tala om naturen utan om teatern, icke
om ärstiden utan om saisongen, som är nägot helt
olika, och hvars blomstringsperiod inträffar på en
helt annan tid. Efter det redan för längesedan
Mindre teatern tillslutit sina portar, har efterhand
äfven stillhet inträdt på den kongl. scenen, och i
Humlegården har Thalia äter åt Terpsichore afstätt
det tempel han frän henne inkräktat. Återstär oss
säledes endast Djurgärdsteatern, der Stockholms bon
af gammalt är van att vid ett gladt skämt, en nätt
intrig eller, för ombyte skull, ett litet godt drama
hvila ut en stund efter promenaderna i Djurgärdens
tjusande nejder. Vi ha redan ett par gänger till-
törene haft tillfälle kasta en blick in i detta Thalias
sommarresidens och i korthet redogjort för hvad der
passerat. Men af de stycken hvilka vi sälunda till-
förene vidrört finna vi i dessa dagar endast den lilla
nätta, genom hr Almlöfs och fru Delards goda sam-
spel ganska underhållande, komedien Väck ej björ-
nen qvar på affichen. De nyheter hvarpä i stället
bjudes äro: En straffad kurtisör, komedi i 2 akter
med säng; efter Franskan af förf. till Flickorna på
söder,; musiken arrangerad af J. W. Söderman,
samt Herr Dunst eller spökenar, Lustspel i 2 akter
af W. Friedrich; bearbetning från Tyskan. Tyvärr
förtjena båda dessa stycken ej att man på dem spil-
ler mänga ord. Vära teaterföreständare föra en all-
män klagan öfver bristen på nya, goda stycken att
upptaga till spelning. Denna brist måtte i sanning
ha varit ganska kännbar för Djurgärdsteaterns sty-
relse då den med förbiseende af alla smakens och
konstsinnets fordringar, tog sin tillflykt till denne Kur-
tisör, som är lika platt som hans äfventyr äro lump-
na och skeft framställda, samt tilldenna Herr Dunst,
som måhända förvandlad till pantomim skulle försva-
rat sin plats vid ett akrobatsällskaps burleska repre-
sentationer, men som mindre väl egnar sig för en
ordentlig scen. Styckets nog klena halt ursäktar
likväl knappast den mer än lofliga nonchalance som
en och annan af de spelande lät komma sig till last i
utförandet. Hr Lindström stadnade esomoftast
i stöpet då han var som bäst i farten med sina de-
klamationer, och fru Schwartz tyektes finna stycket
sä roligt att hon skrattade rätt hjertligt under sina
mest tragiska momenter. Beklagligen torde ej pu-
bliken dela hennes tycke, och det är att befara att
hr Dunst ej längre torde komma att spöka.
Men hur gär det nu med den angenäma förströelse
vi lofvade oss efter våra promenader? frågar mähän-
da någon. Vi svara säsom vi hoppas: bättre lycka
nästa gäng!