Teater. Vår teaterrevy har nu länge legat nere. Skälet dertill är helt enkelt, att vi befinna oss i la saison morte, ett oegentligt namn likväl på den tid af äret då allt uti naturen är friskhet och lif. Men vi skulle icke tala om naturen utan om teatern, icke om ärstiden utan om saisongen, som är nägot helt olika, och hvars blomstringsperiod inträffar på en helt annan tid. Efter det redan för längesedan Mindre teatern tillslutit sina portar, har efterhand äfven stillhet inträdt på den kongl. scenen, och i Humlegården har Thalia äter åt Terpsichore afstätt det tempel han frän henne inkräktat. Återstär oss säledes endast Djurgärdsteatern, der Stockholms bon af gammalt är van att vid ett gladt skämt, en nätt intrig eller, för ombyte skull, ett litet godt drama hvila ut en stund efter promenaderna i Djurgärdens tjusande nejder. Vi ha redan ett par gänger tilltörene haft tillfälle kasta en blick in i detta Thalias sommarresidens och i korthet redogjort för hvad der passerat. Men af de stycken hvilka vi sälunda tillförene vidrört finna vi i dessa dagar endast den lilla nätta, genom hr Almlöfs och fru Delards goda samspel ganska underhållande, komedien Väck ej björnen qvar på affichen. De nyheter hvarpä i stället bjudes äro: En straffad kurtisör, komedi i 2 akter med säng; efter Franskan af förf. till Flickorna på söder,; musiken arrangerad af J. W. Söderman, samt Herr Dunst eller spökenar, Lustspel i 2 akter af W. Friedrich; bearbetning från Tyskan. Tyvärr förtjena båda dessa stycken ej att man på dem spiller mänga ord. Vära teaterföreständare föra en allmän klagan öfver bristen på nya, goda stycken att upptaga till spelning. Denna brist måtte i sanning ha varit ganska kännbar för Djurgärdsteaterns styrelse då den med förbiseende af alla smakens och konstsinnets fordringar, tog sin tillflykt till denne Kurtisör, som är lika platt som hans äfventyr äro lumpna och skeft framställda, samt tilldenna Herr Dunst, som måhända förvandlad till pantomim skulle försvarat sin plats vid ett akrobatsällskaps burleska representationer, men som mindre väl egnar sig för en ordentlig scen. Styckets nog klena halt ursäktar likväl knappast den mer än lofliga nonchalance som en och annan af de spelande lät komma sig till last i utförandet. Hr Lindström stadnade esomoftast i stöpet då han var som bäst i farten med sina deklamationer, och fru Schwartz tyektes finna stycket sä roligt att hon skrattade rätt hjertligt under sina mest tragiska momenter. Beklagligen torde ej publiken dela hennes tycke, och det är att befara att hr Dunst ej längre torde komma att spöka. Men hur gär det nu med den angenäma förströelse vi lofvade oss efter våra promenader? frågar mähända någon. Vi svara säsom vi hoppas: bättre lycka nästa gäng!