förstå; Marie kände således i sitt bjerta hela
den lyckans byggnad, som hon der uppfört,
sammanstörta, och betagen af en djup miss-
tröstan, lemnade hon fritt lopp åt sina tårar.
I detta ögonblick inträdde skyndsamt i rum-
met en ung flicka, klädd i Aurays kloster-
drägt.
sHerrskarinna!s utropade hon, han är härn.
— rHvem? frågade Marie uppsprittande. —
Ack, ni vet det.... — Herr Albert? —
Ja, Jag har sett bonom.
Marie uppsteg helt förvirrad.
När, huru och hvarest?,- frågade hon. —
Helt nyss, nedanför slottstornet. Jag gaf
honom ett tecken, och han igenkände mig,
ty han ilade mot porten.s — Man stötte ho-
nom tillbaka? — ,Nej, han uppvisade något
slags bref, och blef insläppt.v — Hvar är han
nu? — Han steg uppför trappan... utan
tvifvel söker han er; ... hör, det är hans
röst! . .. han talar med Catharina., — Gud!
om han mötte min far!
Den bretagniska flickan skyndade ut och
återkom snart, medförande den unge novisen
från Auray.
Vid Maries åsyn stadnade den sednare lik-
som öfverväldigad af sällhet och fruktan; tje-
narinnan försvann. 3
Ni hör? utbrast Marie med en af glädje
darrande stämma. — Ah, ni väntade mig icke?a
frågade den unge mannen.
Hon rodnade,
Jag vågade ickes, svarade hon, sehuru jag
nyss erfarit, att min fader skrifvit för att hit-
kalla er.s — Så är det, och likväl sökte de
qvarhälla mig 1 klostret, Jag vet ej af hvad
skäl. Men en natt begaf jag mig dem ove-
tande åväg till fots, och vandrade på måfå
genom skogar, berg och dalar. Närjag mötte
några herdar, ropade jag på afstånd till dem:
Nentes! ,.. De utpekade vägen för mig och