PIERRE L NDAIS.
F
EMILE SOUVESTRE.
ÖFVERSÄTTNING.
VI,
Tankfullt lutad mot armbågen, satt Landais
dotter vid det smala fönstret i sin kammare
och TJät sina förströdda blickar irra utöfver
Manves ängsmark, Loirefloden och Sankt Se-
bastians kullar, som våglikt aftecknade sig
mot horisonten, då hon plötsligt väcktes ur
sina. drömmerier genom att höra sitt namn
helt bära intill sig uttalas.
Hon befann sig ansigte mot ansigte med
sin faders
Ser du, Marier, yttrade skattmästaren, du
märkte. icke min ankomst!s — Jag betrak-
tade-utsigten., svarade den unga flickan rod-
nande.
Landais fattade hennes hand: ,
Jag vann en timmas ledighetr, återtog han
mildt. och jag begagnar den föratt komma
bits: Underden månads tid du varit här, har
jag knapptofätt tala vid dig; vi känna ännu
icke shvaråändra , . Vill du nu, Mariette, så
låtöm oss gpråkas vid!,
Den unga flickan skyndade alt framsätta en
stol åt sin fader; Cenne å sin sida anvisade
hetine en pall, och hon satte sig vid hans
fötter. :
För några ögonblick löt han sin hand hvila
å hennes hutvud och betraktade henne un-
der. tystnad; men snart drög han henne in-
till gig och tryckte med outsäglig ömhet en
kyss på Hennes lockar. .
krok STEEN 7 ,
(. B..N:o 137, 138, 140 och 143,