PIERRE L NDAIS. F EMILE SOUVESTRE. ÖFVERSÄTTNING. VI, Tankfullt lutad mot armbågen, satt Landais dotter vid det smala fönstret i sin kammare och TJät sina förströdda blickar irra utöfver Manves ängsmark, Loirefloden och Sankt Sebastians kullar, som våglikt aftecknade sig mot horisonten, då hon plötsligt väcktes ur sina. drömmerier genom att höra sitt namn helt bära intill sig uttalas. Hon befann sig ansigte mot ansigte med sin faders Ser du, Marier, yttrade skattmästaren, du märkte. icke min ankomst!s — Jag betraktade-utsigten., svarade den unga flickan rodnande. Landais fattade hennes hand: , Jag vann en timmas ledighetr, återtog han mildt. och jag begagnar den föratt komma bits: Underden månads tid du varit här, har jag knapptofätt tala vid dig; vi känna ännu icke shvaråändra , . Vill du nu, Mariette, så låtöm oss gpråkas vid!, Den unga flickan skyndade alt framsätta en stol åt sin fader; Cenne å sin sida anvisade hetine en pall, och hon satte sig vid hans fötter. : För några ögonblick löt han sin hand hvila å hennes hutvud och betraktade henne under. tystnad; men snart drög han henne intill gig och tryckte med outsäglig ömhet en kyss på Hennes lockar. . krok STEEN 7 , (. B..N:o 137, 138, 140 och 143,