ceremonier i provinserna, som. på åtskilliga ställen, t. ex. i Lille, ledt till konflikter mellan myndigheterna. På nyssnämnde ställe afgjordes tvisten som bekant är af regeringen emot det katolska partiets önskningar. Siecle och andra den liberala sidans organer klappa naturligtvis bifall härtill. Univers och prestpartiets öfriga kämpar iakttaga derom en envis tystnad och trösta sig med att egna sina ledande artiklar åt consilium i Baltimore. Denna lilla religiösa tvist har haft till påföljd att draga uppmärksamheten på och göra till föremål för konversationen de framsteg som det ultramontana presterskapet gjort och gör i vårt land alltsedan den 2 Dec. Äfven före denna epok kunde man icke blunda för vigten af denna rörelse, synnerligast i södra Frankrike. Dessa framsteg mångfaldiga och utbreda sig allt mer och mer: Ettstort antal af våra kommuner hafva redan öfverlemnat sina skolor åt jesuiterna. Detta sällskap säges nyligen ha för ett pris af flera millioner inköpt en af de största uppfostringsanstalterna i grannskapet af Paris, i hvilken en mängd af stadens förmögnaste personer placerat sina barn. En egen tillfällighet gör dock att de vördige fädernas spekulation denna gång nästan totalt misslyckas, ty efter hvad det påstås hafva lärarne för afsigt att icke låta sälja sig med de öfriga inventarierna, utan komma att förena sig om upprättandet af ett nytt undervisningsetablissement, till hvilket eleverna från det gamla lära komma att nästan samtligen öfvergå, så att fäderna icke få annat i behåll än den praktfulla lokalen. Till och med kapucinerna återkomma till oss. Flera af dem hafva ankorömit till Paris endast för att deltaga i begrafningsprocessioner. Ett litet kapell har för deras räkning blifvit bygdt på -bulevarderna. Deras nakna fötter med dessa endast med en tåhätta försedda sulor som kallas sandaler behagade till en början icke särdeles hvarken parisarne eller parisiskorna, men sedermera, vare sig att man kom under fund med den pittoreska sidan af denna fotbeklädnad, eller att den religiösa synpunkten fick öfverhand, nog af — dessa fäder som för öfrigt äro ganska respektabla både för sin växt och sitt skägg hafva omsider snart nog, enligt hvad det synes, förvärfvat sig parisarnes gunst, och man påstår att ehuru de voro ganska fattiga då de kommo till hufvudstaden, så stå de sig nu ganska bra. Allt detta bör icke förvåna — politisk och religiös reaktion gå alltid hand i hand med hvarandra. Men så när hade jag glömt bort dagens vigtigaste nyhet! Hur har jag i dag kunnat börja mitt bref med någonting annat än Constitutionnels andra varningsgrad? Ack, stackars Constitutionnel! ... Att få hålla till godo med andra varningen och det just vid samma tid som han i följetong påbegynt Lhistoire du dernier cheval de VEmpereur (Historien om kejsarens sista häst). Regeringen har verkligen visat sig bra otacksam ! Och herr Granier de Cassagnac sedan! Har han icke haft motgångar nog! Uppsnubbad af presidenten, desavuerad af Monitörens Communique, afskedad af hr Veron och moraliserad af sin hederlige landsman Guerronniere! Hvilken menniska skulle kunna uthärda så många olyckor, i synnerhet den sistnämnda? Ty den är ändå den grymmaste! Hvilken tröst man får i olyckan af sina medbröder! Se här ungefär huru man kan öfversätta den som hr Guerronniere ger hr Granier: Olycklige! Hvad har ni gjort? Presidenten hade ju ingenting sagt er om sin politik vis-å-vis Belgien? Ni skulle följaktligen ha tegat. Och om äfven presidenten hade yttrat något sådant till er, så hade ni haft så mycket större skäl att tiga. Om presidenten hade anförtrott er något, min Gud, skulle ni icke velat tiga, absolut tiga dermed... Ni är oförlåtlig. Anstår. det en regeringens journalist att någonsin omtala hvad som säges honom af dem som makten hafva? o. B. V. Korteligen, det är af allt detta klart, att republikens. president för framtiden icke kan göra något sämre än anförtro sig åt herr de Cassagnac, och icke något bättre än att till förtrogen taga hr de la rer . H. SES ROSRASOLOL