ar RÖRET PR ÖA Re ARN
ganisationen af amiralitetsrådet. -
Hvad säga er för öfrigt?... Att från ad-
ministrationen öfvergå till lagstiftningen är ett
mycket kort steg, isynnerhet som den först-
nämnda sjelf lagstiftar icke så obetydligt.
Vändom oss således till lagstiftande kåren.
Den har som ni vet antagit ett lagförslag som
modifierar vår lagstiftning i hvad som rörer
de af fransmän i främmande länder begångna
förbrytelser. Hädanefter skall således den
fransyska rättvisan, som hittills nådde frans-
männen i främmande länder endasti händelse
af brott, nu träffa dem äfven för simpla för-
brytelser, äfven om dessa fransmännens för-
brytelser begåtts emot främlingar. Innova-
tionen synes god nog och öfverensstämmande
icke endast med hvad civiliserade folk äro
skyldiga sig sjelfva, men äfven med hvad de
äro skyldiga hvarandra. Den nya lagen til-
lägger deremot att hvarje främling, som utom
Frankrikes område gör sig skyldig till ett
brott, vare sig emot det allmänna, eller emot
en fransman, skall, om han ankommer till
Frankrike, dömas i enlighet med de franska
lagarne. I afseende på simpla förbrytelser
kan i förevarande fall anklagelse endast ske
i öfverensstämmelse med diplomatiska kon-
ventioner.
I alla händelser uppbör rättegång mot frem-
ling om hans utlemnande fordras.
ag är ganska öfverraskad af dessa stad-
ganden om brott mot det allmänna, utan nå-
gonslags inskränkning eller något förbehåll,
ehuru jag ej tror att man i allmänhet fästat
sig dervid. Hvad menar man vanligen med
det allmänna? Det är icke endast mensklighe-
tens gemensamma angelägenheter i dess mo-
raliska, religiösa och andra angelägenheter,
utan det betyder äfven den gemensamma grun-
den för maktens princip, d. v. 8. de åtskilliga
institutioner, de styrelser under hvilka den
lefver och existerar. Alltsammans vill således
säga, att franska republiken åtager sig att
straffa alla dem, som i en eller annan del af
verlden anfalla sitt lands styrelse? Så ser det
åtminstone ät. Att stadgandet är tillämpligt
på utländningar som kunna finnas hafva, vare
sig i tal eller skrilt anfallit det allmänna i
Frankrike och sedermera råka beträda dess
landamären, synes äfven utom allt tvifvel.
Försigtighet således, mina herrar, vid be-
handlingen af det allmänna hos oss, d. v. 8.
af Louis Napoleon, hans styrelse -och dess
åtgärder.
Det lagförslag som bemyndigar administra-
tionen att för vissa kategorier af medborgare
förbjuda vistandet i Seinedepartementet och
Lyonerområdet, d. v. s. att förvisa sådana
personer som varit dömda för vissa förbry-
telser, :sådana som icke äro lagligen bosatte
(domiciligs) och sådana som icke kunna visa
sig ega medel till sin utkomst, detta lagför-
slag fortfar att gifva anledning till någon po-
lemik inom pressen. Siecle anser det allt-
jemt såsom ett oerhördt våld. Patrie, för-
svarar det såsom en åtgärd af högsta nytta.
Debats, erkänner också nyttan deraf, men
önskar några modifikationer.
Det är mycket sannolikt att åtgärden blir
af nytta för lugnet i Paris.
Men att den icke utgör ett ingrepp af den
administrativa makten på den lagskipandes
område, såsom Patrie, söker påstå i polemi-
ken mot Siecle, detta är dock längt mera
tvifvelaktigt. Det är verkligen obestridligt,
att lagförslaget kränker hvars och ens all-
männa, naturliga rättighet att vistas hvar man
behagar; att detta är ett straff, och till och
med ett straff som ådömes der ingen förbry-
telsE eger rum, ty om, föratt ha blifvit dömd,
man måste ha begått en förbrytelse, så är det
icke någon förbrytelse att ha blifvit dömd,
och det är ännu mindre någon förbrytelse att
icke kunna visa att man eger medel till sin
utkomst. Då regeringen dessutom tillvällar
sig makt att på administrativ väg afgöra när
detta förvisningsstraff skall tillämpas, så sy-
nes det vara svårt att bestrida, det ej derilig-
ger ett ingrepp uti domaremakten, emedan
ädömandet af straft endast tillhör denna sed-
nare. Det är icke mindre obestridligt, att en
trakasserande och tyrannisk styrelse kan miss-
bruka en olaghg och regelstridig makt, som
man lagt i dess händer. Allt detta är en ny
choc på de grundprinciper, hvilka hittills va-
rit ansedda oundgängliga för det civiliserade
samhällets bestånd.
De modifikationer som Dåebats, påyrkar uti
lagförslaget, äro för öfrigt ganska kloka.
Denna tidning skulle t. ex. vilja att man från
åtgärden uteslöt fattiga arbetare, som endast
biifvit en gång dömde för sammangaddning,
måhända redan i deras ungdom eller uti en
längesedan förfluten tid, och hvilka sedan
dess icke batt något med rättvisan att skaffa;
tidningen skulle ytterligare vilja att man nå-
got närmare bestämde hvad-som förstås med
det lagliga hemmahörande som man är skyl-
dig bevisa för att undgå förvisning; slutligen
önskar bladet att lagen måtte blifva så upp-
ställd, att man icke med folk, som saknar
medel till sin utkomst, förblandar sådana fat-
tiga, som i sin hemort ej erhålla nödig ar-
betsförtjenst och komma till Paris för att söka
sådan. :
Att döma efter den opinion som är rådan-
de bos åtskilliga af våra deputerade, så skola
några af dessa modikationer verkligen gå ige-
nom hos lagstiftande kåren, ehuru man thäste
medgifva att en och annan är af natur att
svårligen kunna intagas 1 en lag, utan synes
endast kunna af en human styrelse iakttagas
vid tillämpningen. De garantier som härige-
nom erbjudas familjefadren och medborgaren
äro dock icke särdeleg stora.
Men men torde sätta i fråga hvad vigt det
ligger uppå alla dessa småsaker, och nitorde
finna mig alliför noif som uppehåller mig der-
vid. Lätom oss följaktligen öfvergå till andra
saker.
Jag bör sålunda f:sta uppmärksamheten på
ett, om ock icke nytt, dock för närvarande
återuppdykande faktum, nemligen en viss rö-
rele 1 opinionen i atsende på de religiöka
frågorna. Härifrån hirleder 81g det från de
trogna katolikerna utgörgna förslaget om ett
- Er 7 WERE Sartre Jöe UvSNNGe: NES, LISE 1G tå I Set, JE