ar RÖRET PR ÖA Re ARN ganisationen af amiralitetsrådet. Hvad säga er för öfrigt?... Att från administrationen öfvergå till lagstiftningen är ett mycket kort steg, isynnerhet som den förstnämnda sjelf lagstiftar icke så obetydligt. Vändom oss således till lagstiftande kåren. Den har som ni vet antagit ett lagförslag som modifierar vår lagstiftning i hvad som rörer de af fransmän i främmande länder begångna förbrytelser. Hädanefter skall således den fransyska rättvisan, som hittills nådde fransmännen i främmande länder endasti händelse af brott, nu träffa dem äfven för simpla förbrytelser, äfven om dessa fransmännens förbrytelser begåtts emot främlingar. Innovationen synes god nog och öfverensstämmande icke endast med hvad civiliserade folk äro skyldiga sig sjelfva, men äfven med hvad de äro skyldiga hvarandra. Den nya lagen tillägger deremot att hvarje främling, som utom Frankrikes område gör sig skyldig till ett brott, vare sig emot det allmänna, eller emot en fransman, skall, om han ankommer till Frankrike, dömas i enlighet med de franska lagarne. I afseende på simpla förbrytelser kan i förevarande fall anklagelse endast ske i öfverensstämmelse med diplomatiska konventioner. I alla händelser uppbör rättegång mot fremling om hans utlemnande fordras. ag är ganska öfverraskad af dessa stadganden om brott mot det allmänna, utan någonslags inskränkning eller något förbehåll, ehuru jag ej tror att man i allmänhet fästat sig dervid. Hvad menar man vanligen med det allmänna? Det är icke endast mensklighetens gemensamma angelägenheter i dess moraliska, religiösa och andra angelägenheter, utan det betyder äfven den gemensamma grunden för maktens princip, d. v. 8. de åtskilliga institutioner, de styrelser under hvilka den lefver och existerar. Alltsammans vill således säga, att franska republiken åtager sig att straffa alla dem, som i en eller annan del af verlden anfalla sitt lands styrelse? Så ser det åtminstone ät. Att stadgandet är tillämpligt på utländningar som kunna finnas hafva, vare sig i tal eller skrilt anfallit det allmänna i Frankrike och sedermera råka beträda dess landamären, synes äfven utom allt tvifvel. Försigtighet således, mina herrar, vid behandlingen af det allmänna hos oss, d. v. 8. af Louis Napoleon, hans styrelse -och dess åtgärder. Det lagförslag som bemyndigar administrationen att för vissa kategorier af medborgare förbjuda vistandet i Seinedepartementet och Lyonerområdet, d. v. s. att förvisa sådana personer som varit dömda för vissa förbrytelser, :sådana som icke äro lagligen bosatte (domiciligs) och sådana som icke kunna visa sig ega medel till sin utkomst, detta lagförslag fortfar att gifva anledning till någon polemik inom pressen. Siecle anser det alltjemt såsom ett oerhördt våld. Patrie, försvarar det såsom en åtgärd af högsta nytta. Debats, erkänner också nyttan deraf, men önskar några modifikationer. Det är mycket sannolikt att åtgärden blir af nytta för lugnet i Paris. Men att den icke utgör ett ingrepp af den administrativa makten på den lagskipandes område, såsom Patrie, söker påstå i polemiken mot Siecle, detta är dock längt mera tvifvelaktigt. Det är verkligen obestridligt, att lagförslaget kränker hvars och ens allmänna, naturliga rättighet att vistas hvar man behagar; att detta är ett straff, och till och med ett straff som ådömes der ingen förbrytelsE eger rum, ty om, föratt ha blifvit dömd, man måste ha begått en förbrytelse, så är det icke någon förbrytelse att ha blifvit dömd, och det är ännu mindre någon förbrytelse att icke kunna visa att man eger medel till sin utkomst. Då regeringen dessutom tillvällar sig makt att på administrativ väg afgöra när detta förvisningsstraff skall tillämpas, så synes det vara svårt att bestrida, det ej deriligger ett ingrepp uti domaremakten, emedan ädömandet af straft endast tillhör denna sednare. Det är icke mindre obestridligt, att en trakasserande och tyrannisk styrelse kan missbruka en olaghg och regelstridig makt, som man lagt i dess händer. Allt detta är en ny choc på de grundprinciper, hvilka hittills varit ansedda oundgängliga för det civiliserade samhällets bestånd. De modifikationer som Dåebats, påyrkar uti lagförslaget, äro för öfrigt ganska kloka. Denna tidning skulle t. ex. vilja att man från åtgärden uteslöt fattiga arbetare, som endast biifvit en gång dömde för sammangaddning, måhända redan i deras ungdom eller uti en längesedan förfluten tid, och hvilka sedan dess icke batt något med rättvisan att skaffa; tidningen skulle ytterligare vilja att man något närmare bestämde hvad-som förstås med det lagliga hemmahörande som man är skyldig bevisa för att undgå förvisning; slutligen önskar bladet att lagen måtte blifva så uppställd, att man icke med folk, som saknar medel till sin utkomst, förblandar sådana fattiga, som i sin hemort ej erhålla nödig arbetsförtjenst och komma till Paris för att söka sådan. : Att döma efter den opinion som är rådande bos åtskilliga af våra deputerade, så skola några af dessa modikationer verkligen gå igenom hos lagstiftande kåren, ehuru man thäste medgifva att en och annan är af natur att svårligen kunna intagas 1 en lag, utan synes endast kunna af en human styrelse iakttagas vid tillämpningen. De garantier som härigenom erbjudas familjefadren och medborgaren äro dock icke särdeleg stora. Men men torde sätta i fråga hvad vigt det ligger uppå alla dessa småsaker, och nitorde finna mig alliför noif som uppehåller mig dervid. Lätom oss följaktligen öfvergå till andra saker. Jag bör sålunda f:sta uppmärksamheten på ett, om ock icke nytt, dock för närvarande återuppdykande faktum, nemligen en viss rörele 1 opinionen i atsende på de religiöka frågorna. Härifrån hirleder 81g det från de trogna katolikerna utgörgna förslaget om ett Er 7 WERE Sartre Jöe UvSNNGe: NES, LISE 1G tå I Set, JE