kunde endast i någon ehuru ringa mån lättas derigenom att den litterära och nationellaj förbindelsen mellan de båda länderna, så vidt möjligt. vidmakthölls och underlättades. Den svenska styrelsen, så väl representation. som regering, synes. emellertid hafva varit så långt ifrån att beklaga förlusten af Finland, att de tvertom tyckas ha betraktat den. såsom en fördel och sträfvat att göra den så! fullständig som möjligt. De ha räknat deti såsom en vinst för Sverige att härifrån utestänga Finlands både materiella och andliga kultur. Genom orimliga tullbestämmelser för de. finska landtmannaprodukterna gaf man dödsstöten åt affärsförbindelserna med Finland och hänvisade Finnarne till andra marknader. Men äfven Finlands litterära alster ansåg man sig böra bortvisa. Böcker, som utgåfvos i Finland på finska, kunde fritt införas hit, hvilket naturligtvis aldrig kom i fråga, men de svensk-finländska skrifterna, till hvilka vi hade en viss rätt, i det de voro skott och blommor sprungna ur vår stam, dem sträfvade man att förvisa härifrån genom att pålägga dem orimliga tullafgifter, som ännu i denna stund uppgå till 20 procent, utom en särskild afgift till handelsoch sjöfartsfonden. Finland lemnade det oaktadt länge fritt tillträde åt böcker trån Sverige, tills slutligen Sveriges illiberala beteende framkallade recirocitet i detta fall och svenska böcker iFinand äfven belades med 20 proc. införselstull. Nu började man så småningom i Sverige inse det förderfiiga i dylika prohibitivåtgärder. Tvenne särskilda gånger, 1845 och 1849, har svenska regeringen sökt förmå den ryska att ingå på en öfverenskommelse om ömsidigt upphäfvande af dessa tullafgifter; men förgäfves. Hos den ryska regeringen kan man understundom genom kloka åtgärder och ett lämpligt beteende förekomma tillämpningen af en eller annan illiberal princip, men har ett förbud, en tvångsåtgärd af hvad slag som helst blifvit satt i verket, så är det hardt nära ett fruktlöst sträfvande att söka få densamma återkallad. Af de ofvan anförda nya bestämmelserna synes det icke som skulle finska: styrelsen vara i ringaste mån hugad att upphäfva eller i den internationella förbindelsens interesse modifiera den litterära prohibitionen. Isynnerhet för vår skönlitteratur torde dessa bestämmelser medföra mehn och afbräck. Den har visserligen i vårt land utvecklat sig temligen mycket på bredden; men det vore orättvist att icke medgifva att den nedlagt månget frö till utvecklingen af sedlighet och upplysning och att den i betydig mån utgjort ett medel för läslustens spridande och derigenom verkat för möjligheten af en solidare litteratur och för litterär bildning i allmänhet, Numera skall väl näppeligen nägon enda bellettristisk bok kunna påräkna någon afsättning i Finland. Redan förut har aftryck af svenska romäner och åtskilliga andra skrifter egt rum i Finland; hädanefter skola dylika aftryck bli allmänna för hvarje interessantare litterär företeelse af detta slag. De finska förläggarne hafva hitintills: på ett för dem hedrande sätt respekterat den litterära eganderätten och förskaffat sig vederbörande författares medgifvande till de aftryck som de velat upplägga. Ingen garanti finnes, att sådant framgent, då denna litterära industri alltmera utvecklar sig, alltid och af alla skall iakttagas. Önskligt vore derföre om svenska regerinEm medan tid är, toge nödiga mått och steg, ör att söka få hithörande förhållanden ordnade på ett tillfredsställande sätt. De fördrag. som på sednaste tiden afslutats från Frankrikes sida med England, Sardinien och Holland, i afseende på eftertryck, kunna härvid tjena till föredömen. Man borde äfven kunna vänta, att den svenska regeringen skulle kunna bedöma svensk-finländska litteraturens förhållande till Sverige från en annan synpunkt, än den som blott har afseende på den kontanta vinst, som utbytet af dess produkters mot vår inhemska litteraturs kan medföra, och att den derföre så snart som möjligt, till båtnad för vårt litterära lif och utan afseende på om ryska regeringen utlofvar reciprocitet, ville frigifva den svensk-finländska litteraturen till införsel, såsom eljest fallet är med all utländsk och fremmande litteratur. — Förste bataljonsläkaren vid Svea Artilleriregemente doktor J. M, Lemchen har enligt P. T. blifvit utnämnd till regementsläkare vid samma regemente. — Till den efter prof. Wahlenberg i Upsala lediga professionen, söm bädanefter kommer att benämnas Chemie Medica et Physiologie professionen, har endast professorn och ridd.. d:r Elof Wallqvist sig anmält. — F. d. landshöfdingen grefve F. Ridderstolpe afled här i hufvudstaden sistl. fredag efter en längre sjukdom, i en ålder af omkring sjutio år. Fideikommisset Fiholm öfvergår nu till den aflidses son, löjtnanten vid Svea Garde, grefve C. G: Ridderstolpe: Den aftidne var son af riksrådet grefve Fredr. Vilb, Ridderstolpe och E. L. A; Dohna. Född den 19. .Maj 1783. Underlöjtvant vid Svea artilleri 1788. Fänrik vid Svea. lifgarde1801... Löjtnant 1806. Kapten 1810. Anställd i neapolitansk tjenst 1811, 12. Adjutant hos konung Joachim Napoleom (Murat) 1811. R. S. O. 1813. Ösfverstelöjtnänti armåen 8 åå Riddare af begge Sicitiernas orden s. ä. : Öfverste för Dalregementet 1820. Vice landshöfdiog i Mestmanland 1822. Landshöfdiog 1823. Stäthällare på Westerås slott 1826: Ledamot af Strömsholms Slussdirektion 1832: O. N. 0: met St K. 1839. Erhöll sfsked från ländshöfdingeembetet! 1849. Gift 1816 med Carolina Ja L: Kolbe, dotter af ; hofkapellisten i Berlin Carl