MOV RAR SR VW BE MRYy BEVAR AV SYRRARAE Till deras begrundande som icke vilja tro på några faror för den konstitutionella friheten i Europa, eller specielt i vårt fädernesland, meddela vi här nedanför en artikel ur den engelska tidningen Timeso, som åtminstone bör vara fri från misstankan att öfverdrifva skuggsidorna af den närvarande reaktionära perioden. Vi skola vid ett annat tillfälle söka med klara fakta ådagalägga sanningen af det uttryck vi för några dagar sedan hörde fällas af en erfaren och insigtsfull statsman, att den konstitutionella friheten hos oss aldrig sedan 1812 varit i en vådligare ställning än just i närvarande ögonblick, och att äfven vi kunna göra en hyttig tillämpning af den engelska tidningens uppsats, som lyder sålunda: Den fråga som nu existerar mellan de europeiska regeringarne och Frankrike är, under något olika form, samma fråga som på så många håll väcktes genom 1848 års rörelser, nemligen denna: Hafva 1815 års fördrag förlorat sin kraft, eller böra de ännu såsom Europas offentligt gällande lag upprätthållas och örsvaras? Då försök göras från alla håll att bryta och förinta dessa fördrag, då till och med Preussen, som har att tacka dem för en så stor del af sina besittnnigar, tycktes böjdt att åsidosätta deras fordringar, satte vi oss ståndaktigt emot alla sådana förändringar, på den grund att, ehvad frestelser än för ögonblicket voro för handen, skulle dock alltid Frankrike vara det parti som i sista hand genom sådana öfverträdelser blefve det vinnande. Frankrike har i sjelfva verket utöfvat en rättighet, som ingen kan bestrida det, att ändra efter behag formen af sin inre styrelse; och tre revolutioner, alla successift erkända af Europa, ådagalägga tillräckligt att i den delen ingen främmande makt vågar blanda sig i dess beslut. Men ju mindre varaktighet eger rum i dess inre ställning, och ju oftare dess regering förändras, desto vigtigare blifver det Geksä-att försäkra sig derom, att detta lands. förhållanden till utrikes makter förblifva desamma. -:Europas fred måste sättas i säkerhet för öfverraskning, tillfälligheter eller uppskrämda aningar, och sedan Ludvig Napoleon begagnat hvarje tillfälle att aflägga försäkringar om sin fredliga politik, förmoda vi att han icke kan hafva något emot att officielt och offentligt erkänna det allmänna fördrag hvartill Frankrike i 37 år varit en samtyckande part. Hitintills, och tvärtemot bruket, äfven då en prins uppstigit på sina förfäders tron, har ingen sådan formell förklaring blifvit gjord af honom, och mer än en gång har man af hans handlingar varit förledd att sluta till alldeles motsatta tänkesätt. Vid ett passande tillfälle, som sannolikt påskyndades af furst Schwarzenbergs död, har ryska kejsaren tagit kraftiga åtgärder för att göra sina verkliga tänkesätt kända. Den position, som denna furste intagit och utan någon synbar ansträngning innehar, hör till samtidens utomordentligaste fenomener, men den är följden af den fulländade skicklighet och tolerans som Petersburgerkabinetttet ådagalagt under de fyra sista åren. Från Neapel, hvarest de ryska storfurstäårne -emottagas med utmärkta hedersbevisningar, under en stark fransysk eskaders ögon, till Berlin, hvarest zaren i egen hög person defilerar i spetsen för ett preussiskt kuirassierregemente, regeras hela kontinenten ordagrannt af öfverstar i ryska uniformer; och vid intet tillfälle tillförene, utom kanske då Alexander gick öfver Rhen 1814, har Rysslands öfvervägande inflytande på Europa varit så i ögonen fallande. Den första och tydligaste grufiden till denna vidunderliga och högst onaturliga utsträckning af Rysslands inflytande är den skräck som 1848 ärs revolutioner :injagade, den nedsättning i ;Frankrikes makt och anseende som var resvolutionens följd, och respekten som väcktes för en suverän, hvilken, om han icke representerar friheten, åtminstone representerar den legitima makten. Men till dessa orsaker måste vi lägga en annan, som mera 0omedelbart angår England. Den ryska inflytelsen på kontinenten kunde aldrig hafva stigit till denna onaturliga höjd, om den ngt ska hade blifvit skickligare upprätthållen. Två stora stater, Ryssland och England, förblefvo orubbaGe af 1848 års revolutioner. Hvardera af dem följde sin egen politik emot de främ mande makter som skakades af revolutionens stora kris; Resultatet här icke allenast varit. att England misslyckades och Ryssland lyckades i hvarje del af denna politik, utan at Rysslands framgång och öfvermakt på konti nenten blifvit längt mera absolut och miss gynnande för der allmänna friheten än der annars kunde bafva blifvit, alldenstund der icke längre motverkas af det rättskaffens och helsosamma inflytandet af konstitutionella sta ter. Ej heller kunna vi antaga att karakte: ren af Evglands närvarande styrelse eller der närvarande utrikesministerns egenskaper är sådana att de lägga någon särdeles vigt den europeiska vågskålen. Lord Derby oc lord Malmesbury skola möjligen lyckas at öfvervinna den kallsinnighet som uppvuxi :mellan engelska regeringen och några allie rade stater; men de sakna både inflytande oci tillfälle att upprätthålla en sjelfständig, fram gängsfull och oberoende politik i de europei ska konferenserna, och de behandlas med et slags artighet, som endast tjenar att masker bristen vå werklig aktning. Och likväl måst Englands mere passionfria politik hafva e stor uppgift att ntföra mellan den fransk presidenten, kringskuren och sviken i sin äre lystnads dyrbaraste förhoppningar, och de tryckande öfverniakten af denna koalition hvars lefvande kärna är kejsar Nikolaus. Or 1815 års fördrag ännu äro basen för Europa rättstillstånd, kunna vi ej medgifva, att de ar tiklar som försäkrade Europa om oberoend och frihet utplånas och endast de artiklar bi behållas som äro af motsatt syftning. Hvar ken 1814 eller 1820 antog man att det euro peiska statssystemet skulle sammanlhiållas ö