MOV RAR SR VW BE MRYy BEVAR AV SYRRARAE
Till deras begrundande som icke vilja
tro på några faror för den konstitutionella fri-
heten i Europa, eller specielt i vårt fädernes-
land, meddela vi här nedanför en artikel ur
den engelska tidningen Timeso, som åtmin-
stone bör vara fri från misstankan att öfver-
drifva skuggsidorna af den närvarande reak-
tionära perioden. Vi skola vid ett annat till-
fälle söka med klara fakta ådagalägga san-
ningen af det uttryck vi för några dagar sedan
hörde fällas af en erfaren och insigtsfull stats-
man, att den konstitutionella friheten hos oss
aldrig sedan 1812 varit i en vådligare ställ-
ning än just i närvarande ögonblick, och att
äfven vi kunna göra en hyttig tillämpning af
den engelska tidningens uppsats, som lyder
sålunda:
Den fråga som nu existerar mellan de euro-
peiska regeringarne och Frankrike är, under
något olika form, samma fråga som på så
många håll väcktes genom 1848 års rörelser,
nemligen denna: Hafva 1815 års fördrag för-
lorat sin kraft, eller böra de ännu såsom Euro-
pas offentligt gällande lag upprätthållas och
örsvaras? Då försök göras från alla håll att
bryta och förinta dessa fördrag, då till och
med Preussen, som har att tacka dem för en så
stor del af sina besittnnigar, tycktes böjdt att
åsidosätta deras fordringar, satte vi oss stånd-
aktigt emot alla sådana förändringar, på den
grund att, ehvad frestelser än för ögonblic-
ket voro för handen, skulle dock alltid Frank-
rike vara det parti som i sista hand genom
sådana öfverträdelser blefve det vinnande.
Frankrike har i sjelfva verket utöfvat en rät-
tighet, som ingen kan bestrida det, att ändra
efter behag formen af sin inre styrelse; och
tre revolutioner, alla successift erkända af Euro-
pa, ådagalägga tillräckligt att i den delen in-
gen främmande makt vågar blanda sig i dess
beslut. Men ju mindre varaktighet eger rum
i dess inre ställning, och ju oftare dess re-
gering förändras, desto vigtigare blifver det
Geksä-att försäkra sig derom, att detta lands.
förhållanden till utrikes makter förblifva de-
samma. -:Europas fred måste sättas i säker-
het för öfverraskning, tillfälligheter eller upp-
skrämda aningar, och sedan Ludvig Napoleon
begagnat hvarje tillfälle att aflägga försäkrin-
gar om sin fredliga politik, förmoda vi att
han icke kan hafva något emot att officielt
och offentligt erkänna det allmänna fördrag
hvartill Frankrike i 37 år varit en samtyckan-
de part. Hitintills, och tvärtemot bruket, äf-
ven då en prins uppstigit på sina förfäders
tron, har ingen sådan formell förklaring
blifvit gjord af honom, och mer än en gång
har man af hans handlingar varit förledd att
sluta till alldeles motsatta tänkesätt. Vid ett
passande tillfälle, som sannolikt påskyndades
af furst Schwarzenbergs död, har ryska kej-
saren tagit kraftiga åtgärder för att göra sina
verkliga tänkesätt kända. Den position, som
denna furste intagit och utan någon synbar
ansträngning innehar, hör till - samtidens
utomordentligaste fenomener, men den är följ-
den af den fulländade skicklighet och tole-
rans som Petersburgerkabinetttet ådagalagt un-
der de fyra sista åren. Från Neapel, hvar-
est de ryska storfurstäårne -emottagas med ut-
märkta hedersbevisningar, under en stark fran-
sysk eskaders ögon, till Berlin, hvarest zaren i
egen hög person defilerar i spetsen för ett preus-
siskt kuirassierregemente, regeras hela kontinen-
ten ordagrannt af öfverstar i ryska uniformer;
och vid intet tillfälle tillförene, utom kanske då
Alexander gick öfver Rhen 1814, har Ryss-
lands öfvervägande inflytande på Europa va-
rit så i ögonen fallande. Den första och tyd-
ligaste grufiden till denna vidunderliga och
högst onaturliga utsträckning af Rysslands in-
flytande är den skräck som 1848 ärs
revolutioner :injagade, den nedsättning i
;Frankrikes makt och anseende som var re-
svolutionens följd, och respekten som väck-
tes för en suverän, hvilken, om han icke
representerar friheten, åtminstone represente-
rar den legitima makten. Men till dessa or-
saker måste vi lägga en annan, som mera 0o-
medelbart angår England. Den ryska infly-
telsen på kontinenten kunde aldrig hafva sti-
git till denna onaturliga höjd, om den ngt
ska hade blifvit skickligare upprätthållen. Två
stora stater, Ryssland och England, förblefvo
orubbaGe af 1848 års revolutioner. Hvardera
af dem följde sin egen politik emot de främ
mande makter som skakades af revolutionens
stora kris; Resultatet här icke allenast varit.
att England misslyckades och Ryssland lyc-
kades i hvarje del af denna politik, utan at
Rysslands framgång och öfvermakt på konti
nenten blifvit längt mera absolut och miss
gynnande för der allmänna friheten än der
annars kunde bafva blifvit, alldenstund der
icke längre motverkas af det rättskaffens och
helsosamma inflytandet af konstitutionella sta
ter. Ej heller kunna vi antaga att karakte:
ren af Evglands närvarande styrelse eller der
närvarande utrikesministerns egenskaper är
sådana att de lägga någon särdeles vigt
den europeiska vågskålen. Lord Derby oc
lord Malmesbury skola möjligen lyckas at
öfvervinna den kallsinnighet som uppvuxi
:mellan engelska regeringen och några allie
rade stater; men de sakna både inflytande oci
tillfälle att upprätthålla en sjelfständig, fram
gängsfull och oberoende politik i de europei
ska konferenserna, och de behandlas med et
slags artighet, som endast tjenar att masker
bristen vå werklig aktning. Och likväl måst
Englands mere passionfria politik hafva e
stor uppgift att ntföra mellan den fransk
presidenten, kringskuren och sviken i sin äre
lystnads dyrbaraste förhoppningar, och de
tryckande öfverniakten af denna koalition
hvars lefvande kärna är kejsar Nikolaus. Or
1815 års fördrag ännu äro basen för Europa
rättstillstånd, kunna vi ej medgifva, att de ar
tiklar som försäkrade Europa om oberoend
och frihet utplånas och endast de artiklar bi
behållas som äro af motsatt syftning. Hvar
ken 1814 eller 1820 antog man att det euro
peiska statssystemet skulle sammanlhiållas ö