oss föranlåtne ait fästa uppmärksamheten på ätskilliga betänkliga missbruk: vid sjelfva hufvudstadens läroverk, funvo vi icke att Svenska Tidningen ännu då hade ett enda oråd til! instämmande uti vårt ogillande af missbruken eller uti vårt yrkande på deras afskaffande. Ehuru det således fignesamt öfverraskar oss att förnimma, det vår yrkesbroder numera både i det ena och andra afseendet synes hafva kommit på andra och bättre tankar, kunna vi likväl härvid icke undgå att fråga oss: Hvad kan vara orsaken till denna plötsliga förändring uti redaktionens språk angående regeringens sätt att behandla en vigtig reform? Skulle den möjligen vara att söka uti den omständigheten, att hr Genberg för trenne månader sedan ännu var statsråd och sålunda ännu då tillhörde den minister, som tidningen är kailad att uppbära, men att han sedan den tiden upphört att vara det och derföre numera, utan hinder af något munilås, fritt kan kastas öfverbord såsom en besvärande barlast? .— Man finner åtminstone, ait redaktionen icke i afseende på f. d. statsråder hyllar den gamla regeln: de mortuis nil nisi bene. : Sjelfva den hyllning, som biskop Genberg i slutet af artikeln får för ,sin erkändt snillrika vårds — vi veta ej af hvad (månne at kyrkans? eller af läroverkens? eller af medicinalverkets angelägenheter?) — förefaller numera likasom en smula misstänkt från detta håll, då man erinrar sig de ord, hvarmed samma tidning i början af April förkunnade h: Genbergs timade afgång ur statsrådet och tilllika helsade hans efterträdare på taburetten. Vi påminna oss ännu lifligt de kraftiga slutorden af denna helsning till den uppgående solen. De voro: Om statsrådet Reuterdahl hvarken är den störste talaren eller det största snillet i sitt ständ, så har man i ersättning vissheten om att också undgå snillets skoj.n (Sv. Tidn. N:o 79.) —LZL TD