sion som medicinska fakulteter och medicinska säl
skapet i Christiania hafva förklarat sig mot densan
ma, — finner jag mig äfven uppfordrad att här or
denna så väl för de nationella som för de internö
tionella interessena vigtiga sak göra nägra anmär
ningar. Med afseende på den vid första ögonkaste
visserligen vigtiga frågan: om kolerans fortplant
ningssätt skall jag för min del taga mig friheten
korthet anföra: att jag enligt den hittills gjorda er
farenheten tror, att sjukdomen kan uppstå spontan
sedan den blifvit hemmastadd i värt klimat; dernäst
att den kan uppstå och möjligen uppstär genom in
fektion, så nemligen, att en person, som inandat
koleraluft genom att sjelf angripas kan sprida sjuk
domen till andra ställen och personer; hvaremot ja;
anser det i hög grad tvifvelaktigt, att koleran ka;
smitta medelbart antingen genom varor eller genor
friska personer, som skulle kunna bära smittan t. ex
i kläderna och meddela den till andra utan att sjelfv
blifva sjuka. Emellertid skall jag gerna medgifvi
kontagiositeten äfven i denna utsträckning, då denn
högre; grad af smittsamhet efter min mening gör al
karantän otillräcklig. Ty sjukdomen skulle. på de
sättetkunna fortplantas i ett land genom friska per
soners kläder till andra personer, som bebo frisk:
ställen och från dessa skall den obehindradt kunni
föras öfver till ett annat land. Sä mycket torde vä
genom erfarenheten anses ädagalagdt, att koleran ick
läter utestänga sig genom spärrningsanstalter, och d
som ännu på allvar tro på denna möjlighet, kunn:
väl sägas vara bedärade af illusioner. Jag har hört
att opinionen här i Sverige är mycket stark till för
män för karantäner, ja till och med spärrning mellar
kommunerna, sä stark, att till och med liberalare ät
gärder skulle bafva att befara motstånd; och i sådan
fall bör man visserligen gå lämpligt till väga; mel
detta bevisar endast att opinionen icke blifvit tillräck
ligt upplyst, då det i sjelfva verket icke är så svår
som man här tror, att leda folkets sunda förständ pi
det rätta spåret, om blott regeringen och de mer:
intelligenta klasserna vilja antaga sig saken. De
kan till en viss grad förhälla sig så, som prof. Ber;
anfört, att det lugnar befolkningen, om den får tillä
telse att afspärra sig, ehuru detär naturligt att spärr
ningen icke kan genomföras; men härvid skall jag
tillåta mig att anmärka, att detta lugn mäste blifvc
af kort varaktighet, då det snart blir bekant, att för.
budet öfverträdes hvarje dag. Den ständiga fruktar
för sjukdomens utbrott skall under sädana omständig.
heter näppeligen förminskas och den skall göra sit
till, för att föröka dispositionen; och hvad icke fruk-
tan gör, detskall arbetslöshet, lifsmedlens dyrhet och
deraf kommande nöd bland de lägre klasserna ästad:
komma. Härtill kommer det i moraliskt hänseende
skadliga inflytande, som dagligt öfverträdande af et
lagbud nödvändigt förer med sig. Men, invänder
man, detta är icke läkarens sak att döma om, han
bar uppfyllt sin pligt, då ban från vetenskaplig syn-
punkt uppgjort, att sjukdomen är smittsam och han
fär öfverlemna resten ät de administrativa myndig-
heterna. Denna invändning mäste dock efter min
uppfattning af läkarens pligter blifva haltlös, om han
än icke egde andra omständigheter att väga mot dem,
som göras gällande af spärrningssystemets försvarare,
då läkaren icke bör betrakta sin verksamhet från en
så inskränkt ståndpunkt, att han alldeles lemnar ur
ögnasigte ett bedömande af förhållandena säsom stats-
borgare. Vi böra emellertid erinra, att det gifves
andra enligt erfarenheten verksammare medel mot
en sjukdom sådan som kolera, än karantän och spärr-
ning, och dessa medel bestå i en bättre inrättad hel-
sovärd och en tidigare behandling af alla de föregä-
ende sjukligheterna, isynnerhet diarrheer, hvilket lå-
ter sig göra med längt mindre kostnad än det är
möjligt då spärrning skall upprättas. Ingen kan hel-
ler neka, att det jemförande bedömandet af dessa
medels värde just är läkarens sak. Låt folket först
lära sig fullt inse, att sjukdomen är minst farlig, dö
man är förberedd och fruktan, hungersnöd och oren-
Vighet samt förelöpande sjukdomar motarbetas och be-
:kämpas, — ja långt mindre farlig i längden, än flera
af vära gängse sjukdomar t. ex. typhus — och lät
det grundligt veta, att allt detta predisponerande onda
ökas genom spärrning, så tänker jag, att som jag nyss
anfört, folkets sunda förständ skall decidera sig för
en fri kommunikation, som bäst öfverensstämmer med
dess sanna behof, under det spärrningen måhända
hättre öfverensstämmer med de lyckligare lottade klas-
sevnas smak eller förutfattade meningar, emedan de
proportionsvis ieke lida så mycket genom densamma.
Af dessa grunder kan jag icke annatän förklara mig
.emot der plan, som svenska sundhetskollegium har
trott sig böra följa, då man vill tillåta hvarje sär-
.skild kommun att afspärra sig — dock pä det vilkor
att den allmänna kommunikationen icke hindras.
Denna medelvägsätgärd är efter min öfvertygelse myc-
ket misslyckad; ty först skall en spärrning, utan att
Hindra den allmänna kommunikationen, vara omöjlig
och dels verka dylika halfva ätgärder mera till att
underhälla än att utrota falska och föruttattade före-
ställningar, i det de sätta det rena och klara ljuset
under en skäppa. Skall det bli sä, att kommuner,
hvilkas angelägenheter i allmänhet ledas af enskilda
personer, få tillätelse att hvar på sitt sätt spärra sig,
så skall öfvergången till en bättre sakernas ordning
derigenom i betydlig män förhindras: Mänga gänger
bättre att demonstrera rent ut, att alla spärrnings-
methoder, isynnerhet dä sjukdomen är i landet, rent
af påskynda och föranleda det onda. Nägra få exem-
pel — men träffande nog — på de absurditeter och
äinkonseqvenser, som spärrningssystemet för med sig,
skall jag tillåta mig att anföra: Under det sjukdomen
herrskade i Götheborg och Christiania samtidigt och
på sistnämnde ställe i mildare grad, begärdes i Gö-
theborg sundhetspass från Norge, och detta fortfor
man med länge, sedan sjukdomen upphört i Christi-
ania. Det syntes sälunda som om man fruktade, att
den norska mildare koleran skulle förvärra förhällan-
dena i Sverige. Inom sjelfva landet inträffade, efter
hvad jag hört, också flera underliga händelser såsom
en följd af spärrningen mellan städerna inbördes. Så
mäste flera resande, som foro med gästgifvareskjuts,
fara nattetid frän det ena stället till det andra, utan
att få logis, emedan mån ieke vågade mottaga dem
— och mycket lätt kunde det inträffat, att just dessa
af köld och hunger lidande personer hade fätt kolera.
Detta närmar sig dock verkligen till medeltidens bar-
bari. En resande frän Götheborg tordes man icke
mottaga i en annan stad, utan han mäste inlogera
sig i ett hus utanför stadens gränser, der han dock
mottog besök af sjelfva spärrningskommitteens leda-
möter. En annan stad förbjöd likaledes en resande
att inlogera sig inom dess gränser, men deremot fick
han tillåtelse till att om dagen passera in, för att
uträtta sina affärer. I vaket tillstånd kunde han sä-
ilunda gä omkring bland innevänarne, men sofra i
staden, det var farligt. — I Stoekholm skall det hafva
händt, att nägra personer från smittad ort kommo in,
som polisen först nägra dagar sednare fick fatt på;
de blefvo uttransporterade på karantänsplatsen, efter
att de sälunda varit i beröring med en mängd per-
vanor Mina aXdana tbäuriäcae händalser elknylla wiest