A SUSLANCNS OCHVIIga SKICK VCIBLUSCn ar tor Na0dd. 5) Poliskammaren tillerkännes makt att törbjuda åäkares, hyrkuskars och omnibusägares körsvenner att säsom sädane vidare biträda vid körslor för allmänhetens räkning — en makt, hvilken onödigtvis icke synes böra hos nägon samhbällsmyndighet finnas, och hvilken i allt fall jaz förmodar att E. K. M, svärli gen skulle sjelf vilja ät öfverstäthällareembet uppdraga, än mindre lärer vilja tilläta samma embete att pä eget bevåg tillegna sig. Och hvad bruket: af len :säådan makt beträffar, så skulle deraf ofelbart uppkomma en tillökning i antalet af sysslolösa fattighjön, under namn af kasserade äkaredrängar, för hvilka naturligtvis svårigheten att finna försvar skulle genoml en sä beskaftad titel ökas; hvaremot det :synes böra med mindre olägenhet kunna stadgas, i fall sä nödigt blifver, att körsvennerne på äkares och hyrkuskars åkdon samt omnibv svagnar skola vara hos öfverståthällareembetet anmälte och godkände, innan del få till befattningen nyttjas. Ait skilja dem derifrän, torde böra ankomma på husbönderna sjelfva, derest desse, säsom nödigt synes, blifva ansvarige för denl. skada körsvennerne tillfoga de äkande och cj sjelfvel förmå att gälda. 6) Icke nog med den redan anmärkta . makten ati för ett är i sender bevilja tillätelsen till omnibushandteringens bedrifvande, tillägger sig öfverståthållareembetet derutöfver äfven makten att i anledning af ätalade förseelser ej mindre af sådan handterings idkare, än af åkare eller hyrkusk, emot hvarderas reglemente prötva, huruvida den som dertill gjort sig skyldig, bör utom annan stadgad påföljd, jemväl aoses förlustig rättigheten till yrket, hvarvid jag endast har att upprepa anmärkningen, att om ock makten till athändande af en dylik rättighet bör hos nägonl sambhbällsmyndighet finnas, jag i allt fall förmodar E. K. M. svärligen sjelf vilja åt öfverstäthållareembetet denna makt uppdraga, än mindre vilja tilläta samma embete att på eget beväg tillegna sig den. 7) För alla förseelser emot hvad i omförmälte reglementen .och kungörelse blifvit stadgadt, äro böter föreskrifoa, dä ansvar icke finnes i lag och allmänna författningar bestämdt; och utsättes beloppet af dessa böter från 3 rår 16 sk. till 33 rdr 16 sk. Således hvarken benämning eller egenskap af det äfventyr, en underordnad myndighet kan vara behörig att förelägga, nemligen. vite för öfverträdelse af hvad i lag eller allmän författning är förbudet, när i vissa fall det stadgade ansvaret visat sig otillräckligt; hvaremot ingen laglig tillåtelse finnes för underordnad myndighet att stadga böter och ansvar för hvad ilag icke är förbudet. Och torde väl svärligen till urskuldande häraf kunna lända den i nädiga brefvet den 18 Mars 1851 meddelta tillåtelse för öfverståthällareembetet att för öfverträdande af åkareoch hyrkuskreglementen fastställa lämpliga viten, enär meningen af denna nådiga tillåtelse ej kan vara stridande mot allmän rättsgrund i ämnet, och säledes lärer böra på det sätt förstås, att endast verkliga viten kunna komma i fråga, dermed kriminalmäl ej menas annat, än förhöjningar 24 ansvar, som för gifna förbrytelser redan finnas stadgade; hvaraf följer, att med de öfverträdelser, som i reglementena skulle med viten beläggas, ej kunde förstås andra än sådana, som i dessa reglementen inflyttades från gällande författningar, der bestraffningar för dem funnes stadgade. Träremot lärer man ej underlåta att äberopa hvad ongl. brefvet den 10 Maj 1815 förmäler vara af E. K. M:ts befallningsbafvande i Skaraborgs län uti en underdånig hemställan uppgifvet, nemligen att Kongl. Maj:t vid pröfning af flera genom besvär inkomna amnål förklarat bemälte. befallningshafvandes rättighet att stadga viten i politimäl vara inskränkt till de fall, då något ansvar uti lag eller författningar icke vore bestämdt. Men om ock i denna uppgift ej nägot misstag förelupit; så hafva dock de omförmälta nädiga besluten icke varit lagbud, och den deri ututtalade mening således ej kunnat hafva annan verkan, än den tillämpning, som densamma erhällit på de under pröfning då varande mäl. Huruvida denna mening äter är med lagens förenlig, torde vara en lätt utreda fräga. Att förelägga vite för hvad af lag ej är med an-) svar belagdt eller förbudet, är nemligen ej blott att under namn. af vite stadga ett nytt straff, utan det är ock att till brott qvalificera, hvad af lagen ej är för brott ansedt. Uppdrag härtill i mål, som röra Tikets-allmävna hushällning, är lemnadt åt konungen, och innebär en makt att utvidga strafflagarnes omräde till nya föremål. Lika stor som denna makt hos konungen finnes, skulle den öfvergå till underordnade myndigheter, i fall dessa tillätes att stadga viten för hvad i lag eller gällande författning icke är förbudet och bestraffadt. Dessa myndigheter komma då att utöfva ej blott den redan äfventyrliga makten att förhöja lagligen bestämda straff, utan ock den ännu vädligare, den föxreträdesvis vigtiga delen af kriminallagstiftningen, att afgöra hvad, som skall för straffbart anses, förbjuda, hvad som icke är förbudet. . Sä lärer ej kunna rimligen förhålla sig; och häraf slutar jag med trygghet, att just i motsats af den uppgift, 1815 ärs nädiga skrifvelse innehåller, underordnad myndighets rätt att stadga viten icke sträcker sig till de fall, då ansvari lag eller gällande författning ej är bestämdt. Den i allmänna hushällningsärenden stiftade serskilda lagstiftningsmakt är genom regeringsformen öfverlemnad ät Eders Kongl. Maj:t, men endast för att af E. K. M. sjelf utö:vas, icke för att öfverlätas ät någon annan, vare sig person eller myndighet. Möjligtvis har nägon gång en sädan öfverlätelse inträffat; men ut.n tvifvel har häri legat en oordning; och äfvån om den föreskrift, hvarigenom öfverlätelsen skett, skulle synts äga all möjlig tydlighet, hade dock rättigheten till efterlefnad af en sädan föreskrift knappast nägonsin bordt af den underordnade betraktas säsom nog bestämd, för att kunna utöfvas, utan att lagstiftningsförslagen först blifvit konungamakten underställda och gilläde: Oordningen:skulle i annat fall endast alstra äfven-. tyr af nya. oordningar. Skicklighet att uttänka:lagstadganden kan hos embetsmän i allmänhet icke begäras, änskönt de i öfrigt äga nödig skicklighet för sitt kall. Misslyckåde försök vore säledes att törvänta. Att läta ett sädant gälla och efterlefvas säsom lagbud, vore illa och oförsvarligt. Det borde säledes ändras och upphöra; och till besväret att upphäfva det komme äfven besväret att upphäfva alla de tillämpningar deraf, som emellertid kunde vara gjorda, och hvaraf olägenheterne icke alltid efterät stode ! alt afbjelpa; oberäknad all förbistring, som vöre att befara, i händelse lokalmyndigheter, vid utöfning at slik lagstiftningsmakt, hvar för sin ort olika förordnade i ett och samma ämne. Hade afsigten med öf verlätendet af lagstiftningsrätten varit att spara rege-l ringen det så kallade småaktiga bestyret att reglera obetydliga ämnen; så skulle väl sällan nägon afsigt hafva sämre lyckats. Vid betraktande häraf är det, som jag utan tvekan antager, att: öfrerstäthällareembetet. missförstätt me ningen af de uppdrag, Hvilka blifvit detta emibete gifna; att meddela ordningsföreskrifter för utöfvarde af äkareoch hyrkusk-bandteringarna samt för omnibus-anstaltens begsgnande, så vidt genom de meddelade föreskrifterna andra stadganden äro införda än som redan kunde anses innefattade i de om skjuts ningsanstalter-uti-hufvudstaden derförinnan utkomna författninga Och att öfverstäthällareexnbetet Vidutanm ädda uppdrag i sbudens beskaftenhet, de. mest anmärkningsvi a sökt i underdänighet. visa. Genom den möjliga otydlighet i ordalagen af nämnde uppdrag, hvaraf misslörständet till äfventyrs kan ursäktas, anser jag mig äfven nu befriad frän skyldigheten att lagligen ätala öfverstäthällareembetets an märkta förfarande. Deremot hyser jag nu öck den underdäniga förhoppning, aut E. K. M. skall inäder dä itla och un rödja öfverstätbällareembetet. i nten och kungörelse, samt D. KOM, i nåder 1