A SUSLANCNS OCHVIIga SKICK VCIBLUSCn ar tor Na0dd.
5) Poliskammaren tillerkännes makt att törbjuda
åäkares, hyrkuskars och omnibusägares körsvenner att
säsom sädane vidare biträda vid körslor för allmän-
hetens räkning — en makt, hvilken onödigtvis icke
synes böra hos nägon samhbällsmyndighet finnas, och
hvilken i allt fall jaz förmodar att E. K. M, svärli
gen skulle sjelf vilja ät öfverstäthällareembet upp-
draga, än mindre lärer vilja tilläta samma embete att
pä eget bevåg tillegna sig. Och hvad bruket: af len
:säådan makt beträffar, så skulle deraf ofelbart upp-
komma en tillökning i antalet af sysslolösa fattighjön,
under namn af kasserade äkaredrängar, för hvilka na-
turligtvis svårigheten att finna försvar skulle genoml
en sä beskaftad titel ökas; hvaremot det :synes böra
med mindre olägenhet kunna stadgas, i fall sä nö-
digt blifver, att körsvennerne på äkares och hyrku-
skars åkdon samt omnibv svagnar skola vara hos öf-
verståthällareembetet anmälte och godkände, innan del
få till befattningen nyttjas. Ait skilja dem derifrän,
torde böra ankomma på husbönderna sjelfva, derest
desse, säsom nödigt synes, blifva ansvarige för denl.
skada körsvennerne tillfoga de äkande och cj sjelfvel
förmå att gälda.
6) Icke nog med den redan anmärkta . makten ati
för ett är i sender bevilja tillätelsen till omnibus-
handteringens bedrifvande, tillägger sig öfverståthål-
lareembetet derutöfver äfven makten att i anledning
af ätalade förseelser ej mindre af sådan handterings
idkare, än af åkare eller hyrkusk, emot hvarderas reg-
lemente prötva, huruvida den som dertill gjort sig
skyldig, bör utom annan stadgad påföljd, jemväl ao-
ses förlustig rättigheten till yrket, hvarvid jag endast
har att upprepa anmärkningen, att om ock makten
till athändande af en dylik rättighet bör hos nägonl
sambhbällsmyndighet finnas, jag i allt fall förmodar E.
K. M. svärligen sjelf vilja åt öfverstäthållareembetet
denna makt uppdraga, än mindre vilja tilläta samma
embete att på eget beväg tillegna sig den.
7) För alla förseelser emot hvad i omförmälte re-
glementen .och kungörelse blifvit stadgadt, äro böter
föreskrifoa, dä ansvar icke finnes i lag och allmänna
författningar bestämdt; och utsättes beloppet af dessa
böter från 3 rår 16 sk. till 33 rdr 16 sk. Således
hvarken benämning eller egenskap af det äfventyr,
en underordnad myndighet kan vara behörig att fö-
relägga, nemligen. vite för öfverträdelse af hvad i
lag eller allmän författning är förbudet, när i vissa
fall det stadgade ansvaret visat sig otillräckligt; hvar-
emot ingen laglig tillåtelse finnes för underordnad
myndighet att stadga böter och ansvar för hvad ilag
icke är förbudet. Och torde väl svärligen till urskul-
dande häraf kunna lända den i nädiga brefvet den
18 Mars 1851 meddelta tillåtelse för öfverståthällare-
embetet att för öfverträdande af åkare- och hyrkusk-
reglementen fastställa lämpliga viten, enär meningen
af denna nådiga tillåtelse ej kan vara stridande mot
allmän rättsgrund i ämnet, och säledes lärer böra
på det sätt förstås, att endast verkliga viten kunna
komma i fråga, dermed kriminalmäl ej menas an-
nat, än förhöjningar 24 ansvar, som för gifna förbry-
telser redan finnas stadgade; hvaraf följer, att med
de öfverträdelser, som i reglementena skulle med viten
beläggas, ej kunde förstås andra än sådana, som i
dessa reglementen inflyttades från gällande författ-
ningar, der bestraffningar för dem funnes stadgade.
Träremot lärer man ej underlåta att äberopa hvad
ongl. brefvet den 10 Maj 1815 förmäler vara af E.
K. M:ts befallningsbafvande i Skaraborgs län uti en
underdånig hemställan uppgifvet, nemligen att Kongl.
Maj:t vid pröfning af flera genom besvär inkomna
amnål förklarat bemälte. befallningshafvandes rättig-
het att stadga viten i politimäl vara inskränkt till
de fall, då något ansvar uti lag eller författningar
icke vore bestämdt. Men om ock i denna uppgift ej
nägot misstag förelupit; så hafva dock de omförmälta
nädiga besluten icke varit lagbud, och den deri ut-
uttalade mening således ej kunnat hafva annan ver-
kan, än den tillämpning, som densamma erhällit på
de under pröfning då varande mäl. Huruvida denna
mening äter är med lagens förenlig, torde vara en
lätt utreda fräga.
Att förelägga vite för hvad af lag ej är med an-)
svar belagdt eller förbudet, är nemligen ej blott
att under namn. af vite stadga ett nytt straff, utan
det är ock att till brott qvalificera, hvad af lagen ej
är för brott ansedt. Uppdrag härtill i mål, som röra
Tikets-allmävna hushällning, är lemnadt åt konun-
gen, och innebär en makt att utvidga strafflagarnes
omräde till nya föremål.
Lika stor som denna makt hos konungen finnes,
skulle den öfvergå till underordnade myndigheter, i
fall dessa tillätes att stadga viten för hvad i lag eller
gällande författning icke är förbudet och bestraffadt.
Dessa myndigheter komma då att utöfva ej blott den
redan äfventyrliga makten att förhöja lagligen be-
stämda straff, utan ock den ännu vädligare, den fö-
xreträdesvis vigtiga delen af kriminallagstiftningen, att
afgöra hvad, som skall för straffbart anses, förbjuda,
hvad som icke är förbudet. .
Sä lärer ej kunna rimligen förhålla sig; och häraf
slutar jag med trygghet, att just i motsats af den
uppgift, 1815 ärs nädiga skrifvelse innehåller, under-
ordnad myndighets rätt att stadga viten icke sträcker
sig till de fall, då ansvari lag eller gällande författ-
ning ej är bestämdt. Den i allmänna hushällnings-
ärenden stiftade serskilda lagstiftningsmakt är genom
regeringsformen öfverlemnad ät Eders Kongl. Maj:t,
men endast för att af E. K. M. sjelf utö:vas, icke
för att öfverlätas ät någon annan, vare sig person
eller myndighet. Möjligtvis har nägon gång en sädan
öfverlätelse inträffat; men ut.n tvifvel har häri legat
en oordning; och äfvån om den föreskrift, hvarigenom
öfverlätelsen skett, skulle synts äga all möjlig tyd-
lighet, hade dock rättigheten till efterlefnad af en
sädan föreskrift knappast nägonsin bordt af den un-
derordnade betraktas säsom nog bestämd, för att
kunna utöfvas, utan att lagstiftningsförslagen först
blifvit konungamakten underställda och gilläde:
Oordningen:skulle i annat fall endast alstra äfven-.
tyr af nya. oordningar. Skicklighet att uttänka:lag-
stadganden kan hos embetsmän i allmänhet icke be-
gäras, änskönt de i öfrigt äga nödig skicklighet för
sitt kall. Misslyckåde försök vore säledes att tör-
vänta. Att läta ett sädant gälla och efterlefvas sä-
som lagbud, vore illa och oförsvarligt. Det borde
säledes ändras och upphöra; och till besväret att upp-
häfva det komme äfven besväret att upphäfva alla de
tillämpningar deraf, som emellertid kunde vara gjor-
da, och hvaraf olägenheterne icke alltid efterät stode !
alt afbjelpa; oberäknad all förbistring, som vöre att
befara, i händelse lokalmyndigheter, vid utöfning at
slik lagstiftningsmakt, hvar för sin ort olika förord-
nade i ett och samma ämne. Hade afsigten med öf
verlätendet af lagstiftningsrätten varit att spara rege-l
ringen det så kallade småaktiga bestyret att reglera
obetydliga ämnen; så skulle väl sällan nägon afsigt
hafva sämre lyckats.
Vid betraktande häraf är det, som jag utan tvekan
antager, att: öfrerstäthällareembetet. missförstätt me
ningen af de uppdrag, Hvilka blifvit detta emibete
gifna; att meddela ordningsföreskrifter för utöfvarde
af äkare- och hyrkusk-bandteringarna samt för om-
nibus-anstaltens begsgnande, så vidt genom de med-
delade föreskrifterna andra stadganden äro införda
än som redan kunde anses innefattade i de om skjuts
ningsanstalter-uti-hufvudstaden derförinnan utkomna
författninga Och att öfverstäthällareexnbetet Vidut-
anm ädda uppdrag i
sbudens beskaftenhet,
de. mest anmärkningsvi
a sökt i underdänighet. visa.
Genom den möjliga otydlighet i ordalagen af nämnde
uppdrag, hvaraf misslörständet till äfventyrs kan ur-
säktas, anser jag mig äfven nu befriad frän skyldig-
heten att lagligen ätala öfverstäthällareembetets an
märkta förfarande. Deremot hyser jag nu öck den
underdäniga förhoppning, aut E. K. M. skall inäder
dä itla och un rödja öfverstätbällareembetet.
i nten och kungörelse, samt
D. KOM, i nåder 1