len i fara. Skulle deremot L. Napoleon, se-;j Jan han blifvit kejsare, hafva anspråk att fortsätta den Napoleonska dynastien, det vill säga uppträda såsom farbrodrens arfvinge,j eller att grunda en ny, det -vill söga öfverlemna sin värdighet i arf åt möjligen blifvande afkomlingar, då skulle makterna handla å annat sätt. Vi förbigå de doktrinelia distinktionerna mellan en regering de fait och de droit, hvarpå denna del af korrespondensen sår ut. Hufvndsaken är att stormakterna aldrig kunna medgifva. att suveränetet uppstår på annat sätt än genom födselns eller tbronföljdens rätt och att den ej heller kan öfverjåtas annorlunda än i kraft af denna rätt. Revolutionernas vexlingar eller den allmänna valrättens nyckfulla beskaffenhet, säga kabinetterna, kunna möjligen uppdråga högsta makten åt en oberättigad individ. Makterna hade haft rätt att med stöd af 1314 och 15 årens fördrag uppträda mot. 1848 års fait accompli, i Frankrike. De hafva ej gjort det.! Den temporära innehafvaren af en sådan makt! må derföre utöfva hvad som blifvit honom ill utöfning anförtrodt, men utan att ingripaj grundprinciperna för Europas politiska författning. ; Hufvudsumman af kabinetternas beslut är den, att om Ludvig Napoleon utropas till kejsare och en sådan förändring i Frankrikes regeringssätt är följden af ett efter allmän! rösträtt afgifvet votum, så skola de europeiska kabinetterna, så vida valet är blott personligt och på lifstid, erkönna en ,fait accompli, och icke rubba de diplomatiska förbindelserna med Frankrikes regering. Ryssland, Österrike och! Preussen skulle förmodligen i detta fall inrymma åt honom samma rang gom Polens fordna konungar, hvilkas makt äfven berodde på val och som icke från sina förfäder mottogo eller åt sina efterkommande öfverlemnade några rättigheter; men äfven ett sådant erkännande kunde blott gifvas under vissa vilkor, nemligen att Frankrike skall ställa garantier för fredens bibehållande, lofva att respektera alla bestående traktater och afstå från alla försök att utvidga siit område. Under dessa vilkor kunde stormakterna beqväma sig att med den nye kejsaren underhålla saråma diplomatiska förbindelser som hittills egt rum mellan dem och presidenten. Längre skulle de icke gå, och så snart det blefve fråga om ett ärftligt kejsaredöme eller en bonapartistisk dynasti, skulle de bestämdt vägra att erkänna den nya regeringen. Vi förmoda att franska folket sjelf lärer befria stormakterna från ett gå besvärligt alternativ. Om man af det mystiskt diplomatiska språket ej i dessa noter blir alltför klok på hvad stormakterna ämna företaga sig, i den at dem förutsedda händelsen att Louis Napoleon ej nöjer sig med den personliga kej:arevärdigheten, så blir man det ännu mindre af den depesch, som de-sista dagarne ingått till Paris, såsom frukten af en konferens mellan franska ministern m:r De la Cour och österrikiska utrikesministern grefve v. Buol-Schauenstein, och hvarvid ryska ministern grvef Nesselrode var närvarande. : Både Rysslands och Österrikes regeringar förklarade genom deras ombud, att de å ena sidan ppå intet vis, ville blanda sig i någon stats inre angelägenheter, men å andra sidan strängt yrka på jakttagandet af 1814 och 15 års fördrag, hvilka de i nödfall ämnade försvara med hela sin vapenmakt. I denna depesch förekomma ej en enda gång orden republik eller kejsardöme, och man får icke veta, huruvida återstälandet af det ärftliga kejsardömet i Frankrike hör till landets inre angelögenheterv. Den franska regeringen har i sitt svar iakttagit samma hemlighetsfulla dunkelhet, och nämner hvarken Wienerfördrag eller kejsardöme. Den försäkrar blott i allmänhet om sin kärlek till freden och sin beredvillighet att med de öfriga stormakterna alltid -och allestädes medverka till fredens och ordningens upprätthällande, men slutar med att prinsen-presidenten icke ryggade tillbaka för vexlingarna af ett europeiskt krig, i fall det blir nödvändigt att med vapenmakt skydda franska folkets suveränetet, hvilken betyder dess oinskränkta rätt att efter godtfinnande förändra sin regeringsformn, Man ser åtminstone häraf, att det för den heliga alliansens representanter gifves ett heligt, hvilket man ibland varit frestad att betvifia, nemligen dynastiernas gudomliga rött. — Då Svenska Tidningen beslöt att reformera pressens moral hade den lyckligtvis haft den omtänksamheten att försäkra sig biträde