I dan; hr Granier de Cassagnac har ännu icke Irest sig efter detta slag, ty såsom hufvudreI daktören af la Presse anmärker i det han gör sig till domare i saken, hr Granier de Cassagnac har icke svarat på hr Moles dementi annat än genom en ny försäkran, lika obevist som den första, — det vill säga, att han icke svarat alls. : I anledning af dessa generalerna Changarniers och Lamoricieres bref harjag hört månIgen fråga, huru regeringen, så ömtålig för all Islags opposition, har kunnat icke blott tillåta utan sjelf vilja dessa brefs offentliggörande? Orsakerna dertill äro, enligt min tanka: 1:o Hvad den än må ha gjort, så skulle brefven likväl blifvit kända. Man-skulle, såsom så ofta tillförene skett, ha skurit ut dem ur utländska blad och per posto expedierat dem till Paris, till Frankrike, och jag kan i detta afseende döma af egen erfarenhet, ty jag hade läst Changarniers bref långt innan det offentliggjordes. Att undandraga dem offentligheten det hade endast varit att lifva och skärpa nyfikenheten. 2:o Genom att publicera brefven beredde man sig fördelen att kunna besvara dem, nedsätta dem; och detta utan att, under sakernas nuvarande tillstånd, behöfva frukta det en skarp och liflig replik tog deras parti och afslöjade svärtningsförsöken. Det var följaktligen en ren vinst att offentliggöra dem. 3:o Tror jag man måste medgifva att de, såsom jag ofvanföre anmärkt, i en viss grad saknade takt och måtta. Det ges tillfällen då man måste låta andra förarga sig för sin räkning. Hrr Changarnier och Lamoriciere hade icke riskerat något genom att tillämpa denna grundsats. De skulle sannerligen 1 Frankrike funnit nog många som varit beredda att vredgas i derasställe. Genom att handla annorflunda gåfvo de hugg på sig. Detta kunde endast, såsom äfven skett, stärka vederbörande i beslutet att offentliggöra brefven. Allt detta var icke tillämpligt på grefvens af Chambord bref, som har en helt annan karakter och en helt annan betydelse. Medan jag talar om edsvägran så bör jag nämna, att. den inom departementaloch kommunalråden blifvit långt talrikare än man förmodät i de stora städerna och bland utmärkta och betydande män. Man: citerar en mängd celebra namn inom den fordna parlamentariska, den finansiella och den lärda verlden. Afven medicinen har sina skrupler. En bland de ryktbaraste och lärdaste professorerna vid medicinska fakulteten i Paris, doktor Chamel, har i dessa dagar ingifvit sin afskedsansökan, emedan han. ej vill aflägga trohetseden. Man anser det ju i allmänhet för ett dåligt tecken då den sjuke öfvergifves af läkaren. Men vare härmed huru som helst, denna I.sä allmänna edsvägran är ett ganska anmärkningsvärdt factum. Huru skulle det då gått om presidenten hade fordrat trohetsed af advokaternal Han har varit klok nog att icke göra det. Om han gjort det, skulle han blifvit öfversvämmad af vägranden. Men det skulle vara orätt att framställa salongerna såsom uteslutande sysselsättande sig med de saker hvarom jag här ofvanför talat. Försäljningen af marskalk Soults taflor har äfven ganska mycket sysselsatt den eleganta pariserverlden. Det är bekant att detta galleri inneköll ett stort antal präktiga mästerstycken ur spanska skolan. . Marskalkens son har återinropat flera taflor af värde, bland andra den heliga jungfruns födelse af Murillo, som gick till 90,000 fr. Hela galleriet, utgörande 177 faflor, har inbragt tillsammans 1,477,530 fr. En internationel strid fördes om Maria bebådelse, af ofvannämnde store spanska mäöstare.. Lord Hertfort och en rysk agent gingo båda till 500,000 fr. Ett anbud för spanska regeringen gick ända till 585,000 fr. Frankrike blet slutligen segrare. Taflan inropades för museum i Louvren till ett pris af 586,000 francs. Man har hört flera allvarsamma anmärkningar öfver detta sätt att bortkasta öfver en i million. Louvren köpte blott denna enda tafla. Hertigen af Caliera,. grefvarne Pozzo di Borgo och Duckatel, lord Hertfort m. fl. gjorde inrop till enorma priser. Oaktadt dessa afledande ämnen har man dock icke alldeles glömt bort den stora politiken, och denna har, såsom ofta tillförene händt, framträdt i synnerhet i den finansiella frågans skepnad... Denna synes: göra lagstiftaride kåren stora bekymmer. En af dess medlemmar har i en ministeriel tidning uttalat sig ganska oförbehållsamt i ämnet. Han säger oss rent ut, att det i 1853 års budget förutsedda deficit af 40 millioner, långt ifrån att minskas, tvertom efter all sannolikhet skall betydligt öfverskridas; och han skattar till 728 millioner den brist som vid 1853 års slut skall förefinnas i våra finanser. Han tillägger att den bästa regering dock är böjd att depensera för mycket. Lagstiftande kåren, menar han, skall motverka denna böjelse. Den bör varsamt hushålla med statens medel, med noggrannhet vaka öfver deras användande, motsätta sig löneförhöjningen åt embetsmännen, nedsätta krigsbudgeten, återinföra saltskaiten! Hvilket heroiskt mod ådagalägger icke denna herre! Skada blott att det hela bar alltför starkt tycke af en manöver, genom Hvilken men: på samma gång vill visa att pressen ännu för öppet uttala sig öfver landets angelägenheter -och trösta herrar deputerade med att-de gj äro så helt och hållet nollor som en och annan bland dem på sista tiden börjat tycka. Emellertid, stum af beundran öfver ett sådant mod, måste jag här sluta för i dag. , Ar ie RA m irrar ARK UM fr ME RN br rr Jr fört br -st ms KA 0 rd RR -Ä AS ÖRA VA LER RR AR Dom un OA E mm OO Q Ft IN or DD OLA LR S tm ng LITTERATUR Resa i Förenta Staterna af P. A. Siljeström. Första Delen. Stockholm, 1852. 8:o (XIV och 424 sidd. jemte flera träsnitt). Ås (Forts. fr. N:o 123). Hr Siljeström har under gin resa i Förenta Staterna ..företrädesvis gjort bildningen och bildningsmedlen derstädes till föremål för sina Forlag RR AF RA RR