rest för att träffa sin far och ännu en gång
bestorma honom meå böner, och, som han
tyckte, med förnuftiga skäl. Ännu satt Tilda
der, och tårarne droppade ner på hennes söm.
Hennes far gick fram och tillbaka på golfvet,
orolig, obeslutsam och smått förtretad. Det
sårade honom att någon kunnat afslå hans
dotter, denhan sjelf ansåg för en skatt, som
hvilken som heldst borde med glädje emot-
taga, det vare sig som maka eller som dotter.
Kanske föll det honom äfven in, att den obe-
tydliga förbindelse, i hvilken han ännu stod
hos doktorn, till någon del kunde ingå som
skäl för dennes vägran. Det var en stor
orättvisa mot doktor Groll, men det kunde
kaptenen ej så noga känna. Doktorn hade
fordom, då han var förtretad öfver de ute-
blifna betalningarna, ej alltid varit så grann-
laga i sina yttranden. Kaptenen skulle velat
styrka sin dotter i beslutet att afsäga sig Lud-
vig, för att sedan med stolthet kunna säga
doktorn, att hvarken han eller hans dotter
hade lust att intränga i en slägt, der de ej
med öppna armar och vänliga hjertan blefve
emottagna, men han kände Tildas veka hjerta,
och visste att hon med långa lidanden skulle
betala ögonblickets heroism. Han kunde ej
förmå sig att fatta ett beslut, han gick ti-
gande. E
Just nu kom doktor Groll körande in på
gården, så stilla och fredligt, som om en
ovänlig tanke aldrig kunnat uppstå hos ho-
nom. Tilda bleknade.
Doktorn hade under sin långsamma fart
fullkomligt afgjort med sig sjelf huru han
borde: förhålla sig. Han hade funnit, att hvar-
ken kapten eller hans dotter på något sätt
förgått sig emot honom, då de alldeles ej
kunnat känna hans afsigter med sin son; han
skulle således undvika all hetta, allt som på
minsta vis kunde förolämpa, och med lugn
och fasthet afgöra saken. Ibland, när han
tönkte på den fromma, älskliga Tilda, och
den sorg han skulle förorsaka henne, tyckte
hen sig väl känna nästan som om den der
1astheten vore i någon fara, men han beman-