ONÖDIGT BEKYMMER.
A—T1.
Prosten B— satt en vacker morgon, som
vanligt, i sin. studerkammare. Språkforskning
var hans älsklingsstudium, hvarvid de gamla
skandinaviska språken hade bestämdt före-
träde. Djupt begrundande satt han der, det
var synbart, ty nattmössan hade under fun-
deringen blifvit vriden -bakfram. Då kommo
alla hans barn, fem, sex till antalet, insprin-
gande med -höga glädjerop: Pappa, pappa!
farbror Groll kommer, och han kör så fasligt
fort, han är visst ond, ack hvad det var ro-
ligtI
Barn, barn! varnade prosten, ska ni finna
det roligt, att den snälla farbror Groll, som
ju alla hålla så mycket af, är ond?
vÅja, visst är han alltid snäll, men nog är
ändå aldraroligast när han är ond.
Prosten gick emellertid ut, för att emottaga
sin gamla vän, doktor Groll, som nu verkli-
gen i sträckande traf kom svängande i sin
ensitsiga schäs, körde fast i grinden och svor
en dugtig ed. Derpå följde ett: god morgon
bror! nog f— tycker jag att här kunnat vara
utrymme att göra grinden ett qvarter bredare.v
;God morgon kära bror! Grinden är väl för-
svarligt bred, men grindstolpen förstod inte
att gå ur vägen. Men bror är ond, tror jag.?
Ja, jag är ond. Grindstolpen förstod inte
att gå ur vägen. Det der var en pik åt mig.
Det var jag, kantänka, som hade bordt bålla
ur vägen. Jag kan undra hvem som går ur
vägen för mig. Der nere vid byn kom en
förb— gris springande tvärs öfver vägen, tät
framför hästfötterna. Jag skulle hålla undan,
för att ej skada den stackaren, och var