let al detta dokument, som Nlkval 1 ett visst
hänseende är alltför lärorikt och upplysande
om den synpunkt, hvarifrån icke blott rege-
rande utan äfven dethroniserade dynastier och
deras arftagare betrakta sin ställning, för att
ej förtjena närmare påpekas.
Grefven af Chambord begynner med den
förklaringen, att han i åsynen af de händel-
ser, som passerat sedan början af December,
finner ett behof att å nyo vända sig till dem
som hittills förblifvit och ämna förblifva trog-
ne de grundsatser, och den princip hvilken
han representerar, en princip, som ensam —
enligt hans förmenande — kan återskänka åt
Frankrike dess lugn, dess lycka och dess
friheter,. Han vilt derföre uppriktigt utstaka
för dem det uppförande de hafva att iakt-
taga.
Den första pligten för rojalisternan, säger han
härefter, ,är att icke vidtaga någon handling,
nicke ingå någon förbindelse, som står i motsats
emot deras politiska tro. Fast öfvertygade, att
fosterlandets frälsning beror på återställandet
af den legitima monarkien, böra de framför
allt egna sig åt att bevara de grundsatser,
hvarpå den hvilars. De böra således ej mot-
taga några embeten eller emolumenter som
stå i strid härmed, hvilka fördelar som än
kunna erbjudas dem. De böra likväl lefva
bland befolkningen och förskaffa sig alltmera
rätt till dess förtroende och tacksamhet. Så-
lunda böra de hjelpa den nuvarande regeringen
i dess strid emot anarkiens och socialismens läror;
och om nya kriser än en gång skulle upp-
stå, böra de framdeles såsom hittins visa sig
såsom de mest nitiske försvararne af sam-
hällsordningeno.
Allt ger anledning förmoda, att man än en
gång skall försöka att låta regeringssättet
undergå en betydlig förändring. Monarkiens
män böra ej sätta sig våldsamt emot detta
nya experiment. Men de skola formelt och
med alla fredliga medel protestera mot en
förändring, som tör dem ej kan medföra an-
nat än fatala följder, då Frankrike derigenom
än en gång utsättes för katastrofer och fa-
ror, från hvilka det endast kan skyddas af
den legitima monarkien.
Jag upprepar,, säger den höge författaren
härefter, jag upprepar hvad jag ofta sagt till
,mina vänner: Varen oomkullkasteligei edra
grundsatser, men på samma gång tälmodige,
lugne och alltid moderate och försonlige i
r
hänseende till personer. — — Låtom oss:
säfven med värma och hjertlighet gå till mötes !
alla de personer af andra grundsatser, söm
alla dagar närma sig till oss och lemna 058
det dyrbara biträdet af sitt nit, sin upplys-
ning och sin fosterlandskärlek., — — —
sLyckligare dagar skola uppgå för Frankrike;
det är min fasta öfvertygelse., — — —
Detta är hufvudsumman af grefve de Cham-
bords manifest. Det lärer ej hafva undgått
läsarens uppmärksarnhet, med hvilken from
och nästan religiös hängifvenhet författaren här
i första rummet lägger vigt på det orubbliga
vidhållandet af den rena monarkiska princi-
pen, den principen nemligen, somm skall åter-
skänka makten med alla dermed åtföljande
herrligheter åt honom sjelf. Det torde nästan
vara omöjligt att utfinna ett sätt, hvarigenom
jaget, den fullkomligaste egoism, kunde uttrycka
sig med mera salvelse. Det ligger ettslags
mellanting emellan det komiska och det rö-
rande uti den djupa öfvertygelse hvarmed mo-
narkien af Guds nåde här proklamerdt sin
egen fördel såsom ett. oskiljaktigt vilkor för
en nations sällhet; någonting som lifligt på-
minner om det stolta och-högförnäma språk,
som den landsflyktige Ludvig den 18:de och
hans bror förde emot Napoleon, medan de
flydde undan hans segrande härar. Man ser
nu att hvarken det sedermera förflutna seklet
af idernas framskridande eller historiens vitt-
nesbörd burit någon frukt för deras ättling.
Men om man ock sålunda till en viss grad
måste respektera förvillelsen, då den talar med
hela värman af en fix idd, så förändras denna
känsla i betraktande af de begagnade medlen.
Grefven af Chambord talar äfven om såter-
ställandet af franska folkets friheters. Då man
vet hvad folkfriheten betyder:i aden rena mo-
narkiens, ögon, kan den slutsatsen icke ute-
blifva, att de begagnade fraserna utgöra delar
af ett temligen-simpelt soch -plumpt taskspe-
leri, åsyftande hvarken mer eller mindre, än
att bedraga de lättrögna bland folket. Detta
är jesuiternas metod, som hafva sötman i
munnen medan intoleransen lurar i hjertat,
för att, om tillfälle en gång gifves, fullt taga
sin revanche för det förflutna. Det-förhåller
sig på samma sätt med betydelsen af uttryc-
ken patriotism, upplysning, anarki och socia-
lism; i munhen på den monarkiske pretenden-
ten. Ingen är okunnig om denna betydelse
i verkligheten. Upplysning och patriotism, det
vill säga blind lydnad; anarki och socialism,
det är hvarje bemödande att basera samhället
på rättstillståndet och allmänna tänkesättets
makt eller ätt söka sätta en gräng för god-
tycket. -
Huru vilja de högst uppsatte begära, att
sedlighet och sanning skola blifva herrskande
bland folkmassorna, då de förre i sina egna
predikningar och manifester sjelfve föra lögnen
på läpparna genom begagnande af granna
och Halaord i en motsatt mening emot den
verkliga, samt i öfrigt i sitt politiska hand-
lingssätt icke finna sig bundna af några bland
de rteglor af pligtkänsla och moral, på hvilka
ensamt ett samhälles slutliga varaktighet kan
grundas? 5
— Vi nämnde i går i förbigående några ord
om en längre artikel, som Journal des Då-
bats, egnar åt betraktelser öfver den närva-
rande ställningen i Tyskland, och vilja nu
återkomma till en utförligare resumå deraf
samt meddela våra läsare ett utdrag af hvad
Debats, i slutet af sin artikel yttrar om den
allmänna fredens upprätthållande. -
——— TN ——
1
pr
d
fn UA RR PA RR
AA RR ÅR rn RR