PEHR HENRIK LING,
LEFNADSTECKNING.
AR
J. L.
(Slut från onsdagsbl.)
Eddornas ginnebildslära, för olärde, hvari
han så genialiskt framställer grundprinciperna
uti Asaläran, såväl som hans år 1816 hållna
offentliga föreläsningar öfver Nordiska My-
therna, utmärka sig genom värma och lif i
framställningen, och lika som alltid var fal-
let då Ling kom in i författareifvern, vällde
en ström af storartade tankar fram i ett
bildrikt och kärnfullt språk. Så följde En-
gelbrecht, Riksdagen 1527, Wisburs Söner,
Blotsven, Ingjald Ilråda och Ivar Vidifamne
samt Styrbjörn Starke, de fyra sistnämnde
under loppet af år 1829, Pijanen till flera
sorgespel och äfven vissa utvecklade delar
af dem efterlemnade han ot:yclti Med Carl
den tolfte ämnade ban sluta serien af sina dra-
matiska arbeten. Dettan, sade han; pblir mitt
sista arbete, det öfverlefver jag icke, derför upp-
skjuter jag dermedo. Han skulle aldrig börja
det. Tirfing eller dödssvärdet, hans sista sån A
blef äfven hans svanesång; enligt sagan skulle
det blifva dens bane som rörde dervid. Asarne
detta gigantiska verk, som i sig var ämnadt
att omfatta både förfädrens gudalära och de-
ras äldsta gagohistoria, utkom först 1816, se-
dan omarbetadt och fulländadt i trettio sånger
år 1834, belönadt med Svenska akademiens
stora pris (detta pris tilldelades honom utan
att han sökt det); Här utvecklade Ling hela
sin varma poetiska fosterlandekärlek. Mera
bildrikt än han kan ingen måla nordens vil-
Ja, imponerande skönhet, ibland mossiga fjell,
brusande floder och susande furuskogar, med :