ech stadfästelse; när nytt kyrkolag-förslag år till ri-
kets ständers bebandling öfverlemnadt; när en länge
förgafves väntad bibelöfversättning eller revision pår
kallar kraftigare ätgärder för ändamälets vinnande;
när hela läroverkets omskapning är företagen och ny
skollag befinnes af högsta nöden päkallad; när ändt-
ligen ätskilliga kyrkans församlingar i sina samvetens
och hjertans betryck uppställt de mest bjertgripande
frågor till samhällets och kyrkans besvarande, torde
hvar och en, som med allvar betänker sakens vigt
och är angelägen att stridsfrågorna på tredligt sätt
lösas, finna att både tiden till ett kyrkomötes snara
sammankallande är inne och att anledningarne att ej
uppskjuta det äro både många, stora och tvingande.
Skulle äter kyrkan vilja utgä ifrån den åsigten, att
hon är stark nog att lida en eller annan utvandring
eller att de mest förlora, som öfvergifva henne, skulle
hon fortfarande påyrka konventikelplakatets nödvän-
dighet och landsförvisningarnes behöflighet, ville hon
i strid med sina egna bekännelseskrifter pätvinga för-
samlingarne den yttre gudstjenstens enhet och likfor-
mighet, så torde något hvar inse, att detta allt utgör
blott ökade skäl för ett kyrkomötes hällande. Mo-
dershjertat hos kyrkan synes då icke vara så alldeles
moderligt, och om nägot behöfver blifva ett öfver-
läggnihgsämne på allvar, så är det detta. Ty dessa
alla, som vära lagar utdrifva, äro dock med oss del-
aktiga af samma frälsningens nåd och hopp. Äfven
för dem är Jesus Christus död, och när Han bar verl-
dens synder, bar Han äfyen deras. Det mäste finnas
ett sannfärdigare broderskap i Christo. Kyrkans be-
kännelse om sig sjelf i förhållande till andra kyrko-
samfund och hennes bekännelse med afseende på hen-
nes egna medlemmar-torde närmare och bättre, än
hittills skett, böra bestämmas. . .