STOCKHOLM, den 5 Maj.
Det bekanta yttrandet ef en af konung-
Oscars statsministrar, att representationsfrågan
ej kan falla, är en sanning som öfverlefver
denne rådgifvare, om också det närvarande
tillståndet i Europa kunde gifva anledning till
den föreställning att ej allenast hvarje tanke på
en reform i vår representativa författning blif-
ver uppgifven, utan ock att hela det represen-
tativa systemet här såsom annorstädes är på god
väg att ännu en gång gifva rum för enväldet. I
den skrifvelse till rikets ständer hvarmed Kongl.
Maj:t för fyra år sedan — den 1 Maj 1848 —
beledsagade sitt förslag till representationsord-
ning, yttras att Kongl. Maj:t har förväntat att
denna stora samhällsfråga, som under nära fy-
ratio år utgjort ett föremål för nationens allt-
mera stegrade deltagande, skulle kunna hos ri-
kets ständer vinna den snara utveckling och lös-
ning som densamma påkallade. Man sökte i
några ej alltför äfventyrliga eftergifter en rädd-
ning undan de faror hvarmed den tiden mo-
narkien hotades i andra länder. När frågan
förekom till afgörande hos ständerna, hade an-
dra polititiska vindar börjat blåsa i Europa,
och det kungliga förslaget föll, lika godt på
hvad sätt och genom hvilka medel. Vi ämna
ej hålla liktalet.
Men detta är nu sjutton månader sedan och
gräset gror redan på det afsomnade fostrets
graf. Ingen talar mera derom, och knappast
mins man att det någonsin funnits. Nästan
samma glömska har drabbat detreformförslag
som sedan blef hvilande. Ingen menniska
Itänker derpå, nu sedan Louis Napoleon så
utan krus bortdref franska nationalförsamlin-
gen och konungen i Preussen snart blifvit
fördig med sin nya pärskammare. Man har blif-
vit förnuftigare sedan den tiden, och börjar
begripa despotismens välsignelser, och då och
då faller från-den högre insigten en vink, att
de representativa formerna äro endast ett be-
svärande hinder för kraftiga viljor, skapade
att lyckliggöra folken.
Under sådana omständigheter torde många
icke utan öfverraskning erfara att en gnista af lif
ännu finnes qvar hos våra reformsällskaper.
Vi meddela nedanföre den adress, som all-
männa reform - bestyrelsen aflåtit till öfriga
reformsällskap. Vi förmoda att samtliga re-
Iformvänner på det varmaste understödja den
från Örebro utgångna propositionen om ett
allmänt möte. Om aderton månader är åter
riksdag. Har då opinionen ej genom allmän
diskussion blifvit utvecklad, skola de vanliga
riksdagsintrigerna åter sättas i gång och frå-
gans lösning på nyttkastas tillbaka i en obe-
stämd framtid. d
Folkens största frågor lösas ej inom lag-
stiftande församlingar. Afhuggas de ej med
svärdet, lösas de af folket sjelft med förbi-
gående af de representativa församlingarne. Den
konservativa pressen har också anmärkt detta
förhållande i England, att diskussionen af lifs-
frågorna alltmer öfvergår från parlamentet till
pressen och folkförsamlingarne, och detta för-
hållande har också blifvit begagnadt såsom
ett bevis mot. det representativa statsskickets
duglighet. Men denna benägenhet hos ären-
derna att öfvergå till folket i primärförsam-
lingarna tillhör ej uteslutande den parlamen-
tariska styrelseformen. Louis Napoleon stö-
der sin envåldsmakt på den allmänna rösten,
och vädjar till folket för hvarje ny boja han
pålägger det. Likaså har vår regering i skat-
teförenklingsfrågan vändt sig direkt till de
skattdragande, för att erfara deras önskningar,
eller rättare för att i deras bifall hemta stöd
för tillämnade åtgärder. Väl eller illa, saken
är en sanning, att numera. inga stora vigtiga
frågor kunna afgöras af statsmakterna, utan