Pa TE ET TRA OL EN FÄR ER
bankerne i landsorterna svårligen skulle kunna
införa ett allmännare bruk af vexlar, om icke
en sådan bank i hufvudstaden dertill medver-
kade, skulle filialbanken på sednare stället blifva
af det mest gagnande inflytande på den nya
bankrörelsen, helst denna filialbank kunde på-
räkna större depositioner än någon af ban-
kerna i landsorten, och således borde: ega ut-
sigter att uppträda med större styrka.
Att uppräkna alla de fördelar, som de nya
bankerne kunde, serdeles om de blefvo flera,
medföra, ha vi dock ej för afsigt. Viha blott
velat antyda hurusom dessa banker skulle kunna
afhjelpa några af de nu mest öfverklagade
bristerna i vår penningerörelse. Att sådant
skulle lända riket till stor nytta kan väl ej
bestridas, aldraminst i närvarande tidpunkt,
då olägenheterna af nuvarande penningecirku-
lation ständigt blifva mera tryckande, och
hvaraf följden är att: vår penningemarknad,
om vi efis skola kunna anse oss ega någon
sådan, är en verklig kontrast till samma mark-
nad på andra orter, så att då räntan för di-
skontering är 2 proc. i London och 3 pro-
cent i Paris, är den, inberäknadt mäklare-
eourtage, 3 procent i Stöckholm.
Men huru har då regeringen kunnat lägga
hinder i vägen för uppkomsten af ifrågava-
rande. nyttiga inrättningar? Månne de under
något -förhällande, som regeringen fruktat,
kunnat blifva skadliga?
För vår del få vi förklara att vi icke kunna
tänka oss något enda. fall, då de nya ban-
kerne skulle kunna Blifva skadliga för det all-
männa. Om de illa administreras, kunna de
visserligen blifva mindre fördelaktiga för sina
egna delegare, men för öfrigt kunna de lika
litet som sparbankerna tillskynda allmänheten
någon skada.
Ju flera depositbanker som finnas i landet,
desto mera nytta hemtar detta från sina ban-
ker, och det är endast nuvarande privatbanker
med sedelutgifningsrätt sarat enskilda större ka-
pitalister -och diskontörer, hvilka nu, i följd afld
vårt odugliga bankväsende, skörda en öfver-n
drifven vinst af sina pengar, som kunde vänta lti
sig något intrång af de nya filialbankerne.
-— Nya dylika banketablissementer äro så långt
ifrån att gynna det enskilda kapitalistintressets
att de- tvärtom hafva sina största vedersakarelsi
på detta håll, och hvad som okunnighetenb
eller elakheten häremot vill söka att anföralb
förfaller vid blotta tanken derpå, att ju flera
anstalter som stiftas för att befordra hopsam-
landet och utdelandet af landets rörelsemedel,
och ju större konkurrensen i detta, fall blir;
desto billigare måste penningepriset eller rän-
tan. blifva och desto bättre måste allmänhe-
ten i allt öfrigt som rörer penningeomsättnin-
gen blifva betjenad. e
Att vår nuvarande finansminister saknat
förmåga eller vilja att inse dessa förhållanden
kan icke annat än väcka den mest rättvisa
harm, och det bifall som hans tillgöranden
förvärfva. honom från hamnbusepolitiken tor-
de härföre på längden blifva en dålig ersätt-
ning.
Om man, då fråga är att uppsöka de egent-
liga motiverna till regeringens handlingssätt,
icke vill finna dem 1i benägenhet att. gynna
nuvarande privatbanker och större enskilda
diskontörer, så skulle man kanske i stället
kunna . antaga att regeringen vill. motverka
filialbankernes uppkomst af skäl, att regerin-
gen dels fruktar att bankovinsten skall af
kommande ständer icke vidare anslås till fyl-
lande af. de stigande statsutgifterna, utan ji
stället användas till befrämjande. af än flera
filialbankers bildande, och dels att den kon-
servative finansministern sjelf ämnar framkom-
ma med någon plan för bankväsendet, hvil-
ken då säkerligen skall gå ut på att centrali-
sera. rikets peningerörelse så mycket. som
möjligt i statens hand, för att dymedelst få
nya tillfällen, att beherrska allt, -samt tillika
nya och rika källor för statsverkets inkomster.
I hvilketdera åf dessa fall som helst är det
dock icke rikets sannskyldiga nytta som tje-
nattill rättesnöre för finansministerns handlings-
sätt. ;
Vi ha väl också hört uppgifvas, att rege-
ringen icke ansett tjenligt att oktroyera. flera
filialbanker, emedan den andel som hvardera
af dem då skulle få af anslaget från riksban-
ken blefve alltför obetydlig för bankernas bil-
dande; men utom det att ständerne met oför-
tydbara ord öfverlåtit till bankofullmäktige och
icke till regeringen, att i fall flera filialban-
ker samtidigt uppståv, bestämma om fördel-
ningen af anslaget, så kan ju hvar och en
finna, enligt hvad vi äfven redan antydt, att
anslaget från banken icke bör anses annor-
lunda än såsom ett uppmuntringsmedel förl
bankernas bildande, och icke såsom ett huf-lIi
vudsakligt kapital: för deras rörelse. Om detta ls;
anslag kan utdelas till flera i stället för tilll:
ett färre antal banker, så är det ju en gifven
vinst för det allmänna, blott bankerna: der-
med sättas i gång. Att de börja att röra sig
i något mindre skala är snarare en fördel än
en olägenhet, emedan de sedermera. få. ge-
nom samlande af de resurser, som enligt pen-
ningerörelsens natur böra komma dem till
godo, sjelfva upparbeta sig till större kapital-
styrka. Detta är den naturliga gången för
banketablissementers, utbildande.
Sistnämnde omständighet kan således icke
i något hänseende åberopas till ursäkt för re-
geringens - förfarande, utan skulle, om den
verkligen af regeringen. tagits i batraktande,
endast tydligen ådagalögga, att regeringen ge-
nom sitt beslut velat gynna ett :par ;: banketa-
blissementer på alla andras. samt den. större
allmänhetens bekostnad.
Då viicke nu förmå upptänka några fleral
förklaringsgrunder för regeringens handlings-
sätt att hindra bildandet af -så många filial-:
banker som! möjligt, blott deras reglementen
öfverensstämma med de af ständerne fastställ-
da villkor, och de anförde förklaringsgrun-
derna äro: af sådan beskaffenhet .att de icke
lemna något försvar för berörde handlingssätt,
utan-deremot alla, om de antagas, utvisa att!
man ej haft tillbörligt afseende å rikets gann-1