tycktes lyssna efter döden. I en annan koja
bodde en moder med sin dotter, en Krymp-
AR hvilken hon: med outtröttlig ömhet vår-
dade och försörjde genom den ringa afkast-
ningen af några bikupor. Gick man här för-
bi om natten, vid hvilken timma det än var,
så såg man alltid det matta skenet af ettljus
skimra genom fönstret; det var modren som
vakade vid sin qvidande dotters löger, och
ofta hörde man henne halfhögt sjunga någon
sammal folkvisa i det hopp att de enformiga
tonerna skulle döfva dottrens plågor. Då vi
sågo henne hade hon sålunda vakat och sjun-
git i femton års tid vid. sin dotters bädd.
Hennes sorg var så vördnadsbjudande, hennes
undergifvenhet så sann och stilla, hennes kär-
lek. så tålig, att hon tillvunnit sig alla gran-
narnas aktning och vänskap.
En annan berättelse, som jag hörde om den-
na uråldriga by, vill jag berätta något utför-
ligare.
Norr om Pen-Morse höja sig några höga
klippor, desamma vid hvilkas fot Tre-Madoc
ligger, men inemot byn sänka de sig åter och
förlora sig småningom i en vågformig slött.
Både här och der äro de dock sköna. De stora
spetsiga klippblocken, som annars skulle synas
hårda och ovänliga, äro prydda med mäångfärgad
mossa och åtskilliga arter af den vackra se-
dum. Bredvid dessa lysa storkörtens skar-
lakansröda blad och ljungtufvor med purpur-
röda blommor fylla hvarje rum ner i berget.
På längre afstånd skilja sig dock ej växterna
ifrån hvarandra och man varseblifver då blott
en oändlig färgprakt, här och der afbraten af
murgrönans rörka löfverk. Vid foten af dessa
klippor utbreda sig några rikt grönskande än-
gar — och nu äro vi framme vid Pen-Morse.
Byns källa ligger tätt under klipporna: på
gängstigen, som förer dit, går man- öfver ett
par stora, släta, sluttande stenar, som ständigt