En insändare i-Posttidningen för den 22 April har af professor Hagbergs tal på Eu-! genia-dagen 1852 tagit sig anledning att förespå den närvarande europeiska kulturens undergång genom en ny folkvandring af kossacker, eller kanske steppens söner, i allmänhet, i fall kossackerna ej skulle vara nog talrika att ensamma öfversvämma hela Europa. En sådan spådom är hemsk och borde, vara så mycket hemskate ju mer man tror derpå; så tyckes det, men insändaren — han är ej ledsen för det; han har med särskild glädje och uppmärksamhet genomläst denna afdel-l! ning) af professorns tal; han finner sig i sitt: och Europas förestående öde; och vi vilja ejl: störa honom i hans särskilda glädje.. Ejl heller vilja vi disputera sjelfva spådomen ih allmänhet; vi sutto ej med i Försynens råd-l slag och kunna ej se in i framtiden. Att den) närvarande generationen, liksom alla föregående lt och förmodligen alla kommande, har sina gan-l4 ska betänkliga lyten, är en oneklig sanning, ochi hvar och en som utan fruktan, liksom utanl! partiskhet, uppvisar dessa, gör sig visserligenc s 6 L j i ( 4 förtjent af tacksamhet. Också se vi, attiallmänhet alla bemödanden för siägtets moraliska förbättring, isynnerhet hos-de begge-anglosaxiska folken, tacksamt erkännas, beredvilligt och verksamt understödjas. Professor Hagberg och hans beundrare i Posttidningen hafva också velat uppvisa hvar det onda i nu lefvande generation ligger; de hafva funnit det egentligen i ungdomens öfvermod och brist på lydnad, och i anledning deraf sagt ungdomen åtskilliga skarpa sanningar, som väl kunna förtjena att behjertas. Men om professor H. påstår, att det är ungdomens fel att den ej lyder, så skulle vi vilja åminna honom om hvad en af våra storal kohunger — en konung som befallde medl eftertryck, emedan han befallde med skäl och li förstånd — sade, att nemligen det är den be-l fallandes fel om den lydande icke lyder. lj Oemotsägligast visar sig sanningen häraf inomls familjen; förstå föräldrarne att befalla, så lydalv nog barnen; barnens olydnad är alltid föräl-! drarnes fel, och det är dem man i sådant fallls bör förebrå, det är dem man bör göra ansva-ls rige för framtiden, Visa mig föräldravördnade hos ett folk, och jag vill spå det en långli framtid, säger Geijer. Ty om barnen inomh hemmet få lära sig att vörda det vördnads-! värda, lyda det förnuftiga, så bibehålla deli denna vana när de en gång utträdt i staten;! uppväxa de i sjelfsvåld, så blifva de äfvenli såsom män regellösa; upptuktas de med ty-l: ranni i onödig stränghet, så medföra de ut ilj det allmänna lifvet hemmets vanor och blifval. i sin tur tyranner mot lydande, slafvar motli befallande. Men hvarken fräck trotsighet el-l ler slafvisk undergifvenhet kan göra ett folkl: lyckligt och långlifvadt; dertill fordras sedliga krafter, som äro himmelsvidt skiljda från dessa sins emellan temligen närbeslägtade ytterligheter. Att man fordrar, att dessa krafter skola väckas och utvecklas i ungdomen, är fullkomligt riktigt; men om man finner att så icke sker, så bör man med sina förebråelser vända sig till det slägte som uppfostrat, icke till det som uppfostras. Men att söka räddningen blott och bart i en blind lydnad, är i sanning att påskynda undergången. Ty — för att välja blott några få af många historiska exempel, då ins. i Posttidningen synes älska sådana — när hade Romarne största framtiden för sig, när de förjagade sid i vällust och grymhet nedsölade konungaätt, eller när de i slafvisk tillbedjan reste altaren ochl tempel åt sina imperatorer? När stod Spanien! högst, då dess cortes föreskrefvo konungarne ls lagar, eller då konungarne med Guds nåde j genom inqvisitionens hjelp försänkt folket ill en undergifven lethargi? I E I Lider vår samtid af något hotande ondt —och vi vilja ej neka detta — så kan botemedlet likväl ej sökas i en blind lydnad. Skulle det onda ej kunna botas, så måste samhället gå under. Denna undergång väntar! professor H. och hans loftalare från kos-s sackerna. Det är ej första gången en sådanll spådom höres, men säkerligen har aldrig ens sådan grund derför blifvit äberopad som nu.ll Professor H. bygger nemligen sin spådom påll — en vers af Runeberg!! Kulneff kysser barnet i vaggan. Se der grunden till naturso-ll nens öfvermakt! utropar professor H. ochls menar dermed förmodligen, att aktningen och!1 kärleken för familjebanden är det som skalllt bereda kossackernas seger öfver det osedligat Europa. Visserligen säger Runeberg om samme I tappre krigare, ,att älska var hans hjertass lust, och lika fritt som snabbt hans valla ö r e a s s a I D d u 8 8 hvilket just icke tyckes antyda, att han var något helgon i afseende på det vackra könet — visserligen talar historien vida mer om barn, som blifvit spetsade, än om barnäö som blifvit kyssta af kossackerna — visserligen har man berättelser om kossackernas plundringar och våldsamheter, som vittna om en helt annan natursonens öfvermakt,, än den som grundar sig. på sedlig aktning för familjbanden; men allt. detta tyckes den poetiske spåmannen i sin hänförelse hafva ignorerat. Vi vilja icke vara så elaka att förfölja professor H. på detta fält, der han onekligen utsatt sig för gyckel. Det är icke så godt att vara loftalare; han har emellertid försökt attf vara det med besked. Att han dervid ej trott!s sig kunna offra behörig rökelse åt konunga-i familjen, utan att lofsjunga kossackerna och js spå ondt öfver den europeiska civilisationen, k det är en ironi som han sjelf må söka ur-s skulda bäst han gitter. Men då han tyckes d vänta att framtiden skall komma att tillhöralo det folk, som genom familjelifvets helgd öfver-ö träffar det bildade Europa, så skulle vi till-!g styrka honom att kasta sina blickar åt vester fi i stället för öster — på andra sidan oceanend torde han finna hvad han söker. TE . 4 — Regleringen af presterskapets aflöning inomfd hufvudstaden fortgår. I Jakobs och Johannisk församlingar lära deputerade snart hafva full-!d nieteisnanRRn SERIER REN Roj tuyrsann drottning. mad mvelkaot naturligt dolt Oo